om snön, om orden

10 nov 2010 17:26
den första snön har fallit. när jag gick ut på de oplogade trottoarerna i morse tog jag en omväg till jobbet bara för att gå runt i snön. allting känns som en omstart och det blir så tyst och ljust ute. bilarnas ljud dämpas, precis som mina hjärtslag och mitt huvud. ingenting kan dämpa bättre än snö, mjukare än snö.

jag undrar hur det skulle vara, hur jag skulle känna, om jag hittade knappen som stängde av alla mina tankar. om det skulle vara okej då, om jag skulle vara okej då. hela tiden, menar jag, och inte bara ibland. emellanåt känns det som om det är jag själv som gör så att jag går sönder inifrån. det hade varit bra att låta mig själv vila i perioder. jag kanske inte behöver dra bort sårskorpan eller lyfta på varenda sten för att se vad det är för någonting som gömmer sig därunder.

jag är medveten om mina spöken i garderoben, vad är det då för mening med att ständigt glänta på dörren och bjuda in spökena i rummet? jag kanske bara borde låta mina demoner vara. andas.

att låta någonting vila tror jag inte är detsamma som att förneka. det är en annan sak att röra sig i rummet, röra sig i livet, om man är medveten om de spöken som finns än att aldrig ens erkänna att de finns.

snön virvlar omkring därute och det var så ljust inatt när jag låg under täcket och frös. i perioder funderar jag mycket på varför jag skriver här, andra stunder reflekterar jag inte ens över varför jag skriver, om vad jag skriver och allra minst vem som kan tänkas läsa.

ibland skriver jag bara för att minnas, för att inte trilla ur kollektivet och förlora min plats. oftast skriver jag för att jag inte har något annat val; orden måste ur mig. jag måste formulera mig för att ta mig vidare, framåt. det är många gånger jag sitter med datorn i mitt knä och väntar på att allt som yr omkring därinne som snöflingor ska komma ut. jag har ibland svårt att släppa den där distansen som det blir mellan mitt innersta och tangentbordet. samma tangentbord som jag betalar mina räkningar med, läser nyheterna och ser på serier som jag aldrig hinner med annars på svtplay. de texterna blir oftast mer krampaktiga, avhuggna. men det är nog bara jag som ser den nyansen i mina egna texter. att jag lägger en liten bit av mitt hjärta i de texter som jag skriver för hand. som jag kanske skriver en rad eller fyra på morgonen, när det bara känns som om de måste skrivas ner innan jag kan med att göra någonting annat.

det är någonting som händer i mig när jag skriver en mening som sedan resulterar i en text flera timmar senare. jag bär med mig lösrycka meningar och ord under dagen, särskilt om det var några tunga meningar som påbörjades. skrivandet är en process som ständigt förvandlar mig.

ord kan göra mig ledsen, arg, besviken, förvirrad. det är oftast inte alla terapitimmar som har utvecklat och format mig utan det är allting som jag har skrivit före, efter och runt dessa timmar som har stärkt mig.

jag vet inte vem jag skulle vara om jag skulle sluta skriva. jag förstår inte hur den sidan av mig kunde försvinna i så många år, precis som så många andra delar av mig. jag blev någon annan. någon som inte levde längre och som inte längre berördes av ord, mina egna eller andras. jag känner mig tryggare nu när jag har hittat mig själv igen. det gör otroligt ont när jag kan bli påverkad av andras ord, så enkelt; bara genom att låta ögonen vandra över en text, över ord som följs av andra ord kan jag slås omkull. bli kall, bli varm. dö, leva.

jag vill aldrig någonsin tappa orden igen.

jag gick hem tidigare idag, jag försöker ta ut de timmar som jag har rätt att ta ut även om jag inte gör någonting annat än att krypa upp i soffan med raggsockor på fötterna och katthögen bredvid mig. det är det jag behöver just nu. jag behöver ingen annan orsak för att stänga av datorn och släcka kontoret och jag märker att jag skakar av mig vad andra eventuellt tycker om att jag går, ut genom dörren, genom snön.

luften känns så frisk och kylan omger mig men jag har ingen brådska, som så många andra. idag är jag trygg i tanken om att allting kommer att ordna sig. jag vet inte hur många gånger snön kommer att behöva falla innan dess men jag vet att jag kommer stå upp under tiden. och någon gång kommer jag inte att behöva snön för att dämpa mina hjärtslag och tysta mina tankar. jag kommer att gå en promenad i snön endast för att höra hur det knarrar under mina skor och se hur det gnistrar på backen.

jag längtar efter kommande snöfall, jag har tid att vänta.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»