lördagsmorgon

13 nov 2010 13:29
Jag vaknar tidigt och himlen är inte oskyldigt blå. Snarare skrämmande grå. Det känns som att snön ligger tung i molnen och väntar tills det blir kväll och mörker, snön blir alltid ännu vackrare i mörkret när den faller under gatlyktornas sken. Jag har ingen brådska alls idag och kommer inte ha den närmsta tiden heller. Igår släckte jag lampan på mitt kontor efter att ha städat bort mina saker på mitt skrivbord, som inte längre är mitt. Det kändes befriande att gå ut genom dörren igår och mitt leende reflekterades i glaset på ytterdörren. Luften var klarare än innan, snön gnistrade klarare än dagen innan och det var så mycket som försvann inom mig bara för att jag gick därifrån utan min jobbnyckel brännandes i fickan.

Jag lutar huvudet mot den kalla fönsterrutan och ser ut över skogen där alla trädtoppar ser ut att vara dekorerade med vaniljsocker för snön ser så finkornig ut på håll. Det är kallt om fötterna för de fina fönsterrutorna är mest fina, inte isolerade med den typ av värme som behövs för att stänga ute minusgrader. Jag går tillbaka till sängen och kryper in under täcket igen, gömmer fötterna under det mjuka täcket och jag försöker att inte tänka på att det helt bekymmersfritt skulle få plats med en annan människa under 240x220 centimeters täcke. Till och med under 150x200 centimeter.

Istället för att gå upp ordnar jag lite plats för mig själv mellan de sovande katterna, som ligger som små varma bollar. Låter ögonen och tankarna försvinna tillsammans med orden av Åsa Ericsdotter och tänker för varje mening, att så här känns det. Det känns när någon lämnar, när någon inte stannar, när personen stannar. Allting känns och jag känner att jag skulle vilja ha någon att läsa högt för, diska någons tekopp och framkalla någons skratt, få någon att vika sig dubbel. Eller bara vara tyst tillsammans.

Ibland blir jag rädd för att jag har förlorat förmågan, jag vet inte vart jag ska börja någonstans. Tidigare har jag trillar ur ett förhållande in i ett annat utan att tänka på vad det egentligen har fått för konsekvenser. Senaste gången trillade jag alldeles för hårt och tänkte att aldrig, aldrig men jag har kommit till en annan plats nu. Och känner mig rådvill.

Efter att jag funderat på ensam och tvåsam tills jag inte kommer längre går jag upp. Jag ser en dokumentär om Sverigedemokraterna uppkrupen i soffan tillsammans med ett glas juice och tänker att om fyra år är det dags igen och jag hoppas att den dagen i september kommer att bli en glädjens dag istället för en sorgefylld dag, utan hopp. Det känns som om 2014 är långt fram i tiden men ändå känns 2006 som om det inte var så länge sedan. Ibland känns maj som om det var igår, andra gånger känns det som om det var flera år sedan det var maj senaste gången.

Det är svårt att tänka på tiden utan att bli vilsen, känner jag. Jag har svårt att hålla isär vad som hände det året i jämförelse med året innan eller året efter. Jag tror inte att jag definierar händelser i mitt liv utifrån vilket år det hände utan hur jag kände när saker skedde. Tog jag det bra och stod upp eller ramlade jag omkull? Den senaste tiden har det varit både och, precis som för många andra. Jag inbillar mig att fallen inte är lika stora men det är möjligtvis någonting som jag lugnar mig själv med. Men varje gång jag inser hur svårt jag har att känna att jag är värd någonting stormar det fortfarande och jag springer i motvind. Jag vet inte hur man gör, hur andra gör.

Jag undrar vart jag är om fyra år. Vem jag är. Och om jag fortfarande funderar på ensam och tvåsam och hur man tillåter sig själv att känna att man är värd bra saker som sker. Jag hoppas att jag har kommit någonstans på vägen men om inte, så hoppas jag att jag inte ser det som ett misslyckande.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»