fortsätt som ett höstlöv

18 nov 2010 13:08
den här veckan än så länge; vad finns det att säga om den egentligen? den har mest bestått av sömnlösa nätter och oroliga dagar där jag har vandrat rastlöst från det ena till det andra rummet utan att komma mig för att göra det som behöver göras. packa, tvätta, städa. jag flyter runt och fastnar lite här, lite där. läser lite i en bok och blir irriterad över det som står, tar upp nästa från den något ostadiga bokhögen bredvid sängen men slår snabbt igen den också. det är inga ord som duger, ingenting kan lindra.

jag tar en lång promenad för att försöka tömma huvudet på tankar. eller snarare fylla det med nya eftersom jag nog aldrig kommer att komma underfund med hur jag stänger av tankeströmmarna. det är så kallt att det gör ont i ansiktet, ipoden reagerar för långsamt när jag vill höja, sänka, och jag blir mest irriterad. förmodligen borde jag lyssna på knarret under mina skor istället och tystnaden, som jag oftast gör, men just idag vill jag ha musik som följer mina steg. kylan bestämmer volymen, jag accepterar och går vidare med den vita andedräkten och hörlurarna som enda sällskap.

när jag känner mig tillräckligt stelfrusen och tankarna är lika röriga som de var när jag stängde ytterdörren vänder jag om mot lägenheten igen, stannar på den närmsta loppisen och försöker se om någonting har blivit sålt sen jag var där förra gången. förmodligen inte, vilket nog inte är den bästa situationen för ägaren som har öppet när han är vaken men det jag såg senast utan att köpa finns kvar. jag lämnar en guldpeng till mannen bakom disken, tänker att det nog är sista gången vi ses, och tar med mig någonting rosa hem att placera i köket i nästa lägenhet. jag försöker alltid att göra köket till den bästa platsen, för att släta över och göra allting mjukt. som om det skulle få allting att försvinna.

kartongerna står kvar när jag kommer hem. jag lägger lite saker i en låda, fastnar som vanligt över gamla nedklottrade dagboksanteckningar, tänker att det snart är över oavsett hur det kommer att bli. jag kommer alltid att vara på en annan plats. packa, packa upp, adressändra. det känns som om jag inte gör annat ibland. det kan skrämma mig; tanken att jag aldrig någonsin blir nöjd, att jag bara är en sådan som vill vidare. vad gör jag när platserna tar slut? hur stannar man?

vissa människor verkar vara så stabila.
jag undrar hur mycket det stormar när det är tyst omkring och de är ensamma.

jag har insett att jag måste hejda mig emellanåt, inte öppna precis alla sår samtidigt och se hur ont allting kan göra på en och samma gång. det får räcka att ta en sak i taget, då är det troligare att jag kommer orka hela vägen. två steg är också steg i rätt riktning. förmodligen någonting som jag borde skriva på väggarna och i taket och på armarna för att påminnas om det så pass ofta att jag inte tappar fotfästet, gång på gång.

torsdag,
onsdagen försvann.

det känns som om jag är hes i hjärtat av allt som skriker inombords. jag tänker att någon gång, snart, måste så mycket saker ordna upp sig för det känns som nu eller aldrig. brinna eller dö, lämna walkover.

telefonen är avstängd på alla ljud, ligger långt ifrån. tystnaden är i vägen, ljuden stör; jag vill inte veta någonting samtidigt som jag vill veta allt. men i min takt, i just den sekunden som jag behöver och vill. annars kan det få vara, få vila.

det är kallt i lägenheten och elementen går inte att vrida upp mer, reglagen fastnar, stretar emot. jag låter det vara; inser att jag ändå sover bättre när det är kallt, när sömnen inte handlar om att drömma utan om att bli varm, för en stund. den andra kylan kräver mer än element på högsta värme och jag motar bort det, skjuter upp på framtiden. det går inte att tvinga fram lösningar på allt.

jag tänkte, kände, fel när jag packade ihop ljud och högtalare bland det första jag gjorde, bara för att det befann sig i närheten av böckerna. det känns fel att packa upp igen, som om jag skulle stanna, så jag varvar tystnaden med dåligt ljud eller hörlurar. tystnad brukar nästan aldrig vara någonting som jag reflekterar över men det ekar just nu, av allt. hyllorna är tomma, väggarna är tomma, jag är tom. eller bara trött, jag vet inte.

det finns det som är bra, tryggt och det känns som att det ökar även om jag har svårt att förstå att jag befinner mig i sammanhang som faktiskt får mig att andas lite lugnare, titta mig omkring och le. jag tänker att det möjligtvis finns en lösning på allt, bara hjärtat fortsätter att slå. och varför skulle det sluta slå, just nu? (bortsett från den oändliga tröttheten och känslan av att allt som oftast springa i motvind.)

dagarna, åren, går så fort och jag tänker att jag, medvetet eller omedvetet, bränner bort så många minuter som skulle kunna fyllas med någonting annat. att veta att jag kastar bort tid, låter det virvla med i vattenströmmarna; det känns förlamande. men jag vill inte att det ska vara så stelnat att jag fortsätter, bara för att det är så välbekant. ibland vet jag inte vem jag skulle vara utan det sorgsna. det är en skrämmande tanke att känna att det är ett val, ett ständigt val, och att jag allt som oftast väljer fel; väljer det som visserligen är välbekant men som skadar mig mer än vad det andra alternativet skulle göra.

det där med att sluta tänka, sluta känna; jag får dö innan. jag måste skaka av mig tanken att det är målet, lösningen på det hela. om jag bedövar mig och slutar tänka, om jag inte längre lever med känslorna utanpå kroppen försvinner hela jag. det är balansen som jag saknar emellanåt; förmågan att stoppa tankarna innan de har spinnit vidare, flera varv runt jorden. förmågan att veta när jag behöver visa alla känslor, när de behöver vridas upp på max och när de kan befinna sig i ett mellanläge. levande, men inte så levande att det handlar om att leva eller dö. antingen, eller. allt, inget. det måste finnas alternativ.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»