#prataomdet

26 dec 2010 16:22
Ibland känns det som om alla de där första åren var en stor gråzon. Att varenda gång var en gråzon. Förmodligen var det inte så. Men det är svårt att skaka av sig känslan, obehaget. Kanske känns det som en gråzon för att jag inte riktigt visste vem jag var då och därför var det enklare att spela med? Då hade jag åtminstone en roll att spela, en plats att fylla.

När jag var tillsammans med alla whatever hade jag önskat att jag hade haft någon att prata om det tillsammans med. Men man pratade inte. Jag pratade inte.

Jag önskar fortfarande att jag skulle ha någon att prata om det tillsammans med. Att det skulle finnas någon som bara lutar sig tillbaka när jag berättar att jag inte har varit i en enda relation där det inte har förekommit gråzoner och där gränser har passerats. Inte en enda relation. I vissa relationer oftare än sällan. I vissa relationer smärtsammare än andra.

Men, jag skäms fortfarande.

jag borde ha sagt ifrån /jag borde ha varit tydligare / visste De utan tvekan att det var fel? / det är nog inte tillräckligt tydligt om hela kroppen skriker nej / jag borde ha skrikit högre / eftersom jag inte gick därifrån ville jag väl / eller / ? / det är inte så farligt / alla andra gör det / de tycker om mig, väl, visst, eller hur / åtminstone min kropp / och det är väl alltid någonting? / allting? /

Jag tror inte att jag skulle ha velat vara utan erfarenheterna från tidigare förhållanden men jag är inte säker alla gånger. Däremot är jag säker på att jag hade velat vara utan många sexuella erfarenheter som jag önskar att jag aldrig hade upplevt. Eller tvingats genomlida, snarare. Uppleva låter lustfyllt och omgivet av en ömsesidig respekt där gränser inte ens behöver uttalas. Det har påverkat mig så mycket och påverkar mig fortfarande. Även i de allra tryggaste stunderna med varma, försiktiga händer och kärleksfulla ögon har tidigare erfarenheter fått mig att vilja dra mig tillbaka och känna att nejnejnej, jag vill inte. Fast jag egentligen vill, mer än någonting annat, har den gamla rädslan och den välbekanta försvarsmekanismen tagit över. Och jag har stängt av.

Jag hatar mig själv när jag stänger av.
Jag hatar att jag tvingats lära mig att stänga av.

Om man enbart fokuserar på sin egen njutning är det nog bekvämt att tolka de där ständigt slutna ögonlocken som ett uttryck för att det är en fin stund som delas. Om man fokuserar på alla de där tusentals små tecknen som ändå var överstigande stora att prestera för en tjugotvååring eller nittonåring eller sextonåring kanske man hade känt att de slutna ögonlocken var en handling för att försöka försvinna bort från det pågående. En desperat handling som aldrig fungerade. Inte heller fungerar det att bita i kudden, titta bort, vända sig om, trycka in naglarna i handflatorna. Jag lyckades aldrig komma på vad som fungerade när gränserna hade försvunnit, sprängts bort av någon vars lust var starkare än min förmåga att stå upp för mig själv.

Fast vem är jag att kasta bort allt ansvar? Det krävs nog två för att skapa en gråzon, tror jag. Tror jag.

Tror jag.

I mellanstadiet var det vanligt att jag blev indragen i ett avskilt rum av fyra killar i klassen där de turades om att hålla fast och att känna. Överallt, ingenstans. / men jag var inte ensam om det så vem är jag att protestera högre än andra / och alla de vuxna som såg på utan att ropa högt, de hade väl rätt någonstans långt där inne / rätt i att det är så pojkar är, att man får tåla lite / borsta av sig, gå vidare / I högstadiet var det inte en enda del av mig som bara var min. Men ingen hade lyckats nå mitt hjärta (för det var inte det man letade efter med händerna innanför tröjan). / men jag var inte ensam om det så vem är jag att protestera högre än andra / och alla de vuxna som såg på utan att ropa högt, de hade väl rätt någonstans långt där inne / rätt i att det är så pojkar är, att man får tåla lite / borsta av sig, gå vidare / I gymnasiet försvann hjärtat några gånger och jag tänkte att alla stunder skulle vara fina för kan det vara någonting annat än rent och ömsesidigt när hjärtat finns med?

Det kan vara någonting annat än rent och ömsesidigt fast att hjärtat finns med.

Den stora skillnaden ligger i att det då har möjligheten att förgöra för evigt.

Jag vill sudda ut så mycket för att kunna lita på någon fullständigt igen. Jag vill vara naiv och blåögd, tänka att ett nej är ett nej är ett nej är alltid ett nej. Eller ännu hellre: att nej inte behövs eftersom det inte finns någonting annat än respekt och ömsesidig förståelse hjärtana emellan.

Det finns så mycket som jag censurerar. Inte för att jag nödvändigtvis vill utan för att jag skäms så mycket att jag inte kan formulera det klart i mitt huvud innan någonting annat går in och stoppar. Jag tänker på alla situationer och scenarior och nätter och dagar och morgnar och kvällar emellanåt, för att tänka igenom det. För att tänka efter vad jag hade kunnat göra annorlunda. Vad de hade kunnat göra annorlunda. Jag tänker på alla gränser som fanns, som jag målade upp så tydligt. Och alla de gränser som jag inte ens hade övervägt att jag var tvungen att rita upp eftersom jag tänkte att de fanns naturligt i alla relationer människor emellan. Jag tar ingenting för givet igen, jag kommer aldrig att ta någonting för givet igen. Ingen, ingenting.

Jag tror aldrig att jag kommer att hamna i samma situationer igen. Eller: jag kommer eventuellt att hamna i samma situationer igen men jag tror, hoppas, vet att jag aldrig kommer att låta mig själv falla bort och göra vad som förväntas av mig för att slippa en obekväm situation just i den stunden då gränsen är på väg att passeras. Jag vill aldrig någonsin svika mig själv igen. Åh, det är så mycket som har förstört mig. Jag har låtit så mycket förstöra mig: mitt självförakt ökade i rekordfart under gråzonsåren och det finns fortfarande kvar, starkt starkt starkt. Det finns en väldigt stor rädsla inom mig att jag aldrig någonsin kommer att kunna vara i ett förhållande utan att ha dessa tankar i bakhuvudet. Det spelar ingen roll hur långt bak de ligger, hur dolda de är, eftersom jag önskar att de inte skulle finnas alls.

Men jag kommer ständigt tillbaka till mitt eget ansvar i det hela. Den gemensamma nämnaren för alla relationer är jag. Jag, som inte tycker att jag är värd någonting. Som bara tycker att jag är en kropp och definieras utifrån siffrorna på vågen. Hur ska då någon annan se mig som någonting annat än en kropp som är värd någonting? / men: vad kom egentligen först? gråzonerna eller självföraktet /

Det handlar inte om att skuldbelägga någon. Att jag ska frånta mig ansvaret i det hela. Jag kunde ha rest på mig och gått därifrån istället för att vika mig för de förväntningar som fanns. I efterhand hade det senare alternativet varit det svåraste att genomföra men då, i relationerna eller situationerna, kändes det enklare att följa med när protesterna tystades ner, på ett eller annat sätt.

Jag och S pratade attraktion och förhållanden under en kall promenad. S menade att han alltid vill utgå från det sexuella och börja därifrån för om inte den underliggande attraktionen existerar finns det därmed ingenting att bygga vidare ifrån. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara för jag vet inte. Eller så visste jag inte riktigt vad jag skulle svara för att det återigen kändes som att jag blev intryckt i ett hörn: att jag måste säga eller göra rätt för att tillfredsställa, för att vara till lags. Jag tror att det finns så mycket mer. Så oändligt mycket mer.

För om jag ska tänka att Kroppen är den starkaste grunden som allting vilar på går jag itu. Jag kan inte med längre att bara vara en kropp, det har varit så i alldeles för många år och jag orkar och vill inte att det fortsätter att vara så. Jag vill ändra, förändra. Jag vill veta att någon tycker om mig för den jag är: för alla de där sakerna som finns inuti mig och som någon, om de kommer så pass nära, själva får upptäcka vad det är. Vem jag är efter att man har skalat bort alla lager av kläder och allting som är kropp. När jag är jag, enbart.

Men alla gråzoner gör att jag går itu.
De gör att jag känner mig som en kropp och ingenting annat.

Jag vill varma händer, oändliga samtal, kärleksfulla ögon, skratt, ömhet, kärleksfullhet, respekt, somna intrasslade, upptäcka, njuta, stanna kvar, skenande hjärtslag, resor, vardag, allt – allt, där kroppen är med och lever och brinner och bultar och andas men att jag är grunden. Jag, naknare än någonsin: eftersom det inte skulle finnas behov av någon kropp att gömma sig bakom, gömma sig i.

Det vore störst av allt: att inte vara en kropp.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»