ja visst gör det ont

27 dec 2010 21:17
För ungefär tre månader sedan provade jag en kjol från ett märke där kläderna brukar ha en tendens att vara små i storlekarna. Jag kom hem med en kjol i storlek 36 och det kändes inte direkt någonting. Ibland är det så: att det bara är. Alla siffror välter inte omkull mig, alltid.

Idag hamnade jag i provrummet i samma affär med en likadan kjol fast i en annan färg som hängde på ett bortglömt reaställ. Eftersom jag känt att jag blivit mjukare snarare än kantigare den senaste tiden, att döma av spegelbilden, tog jag med mig storlek 38 in i provrummet. Som ramlade av mig. Jag hämtade en kjol i storlek 36 och den var stor, för stor. Det slutade med att jag kom hem med en likadan kjol som för några få månader sedan i en annan färg men i storlek 34. Jag behövde inte ens anstränga mig för att få på mig den, inget ålande och kråmande och svettandes framför spegeln. Dra upp över höfterna, igen med dragkedjan.

Jag kan inte se mig själv. Jag har nog aldrig riktigt kunnat det eftersom det alltid har funnits någonting i vägen. Alla de där tankarna som förföljer mig, kväver mig: om vikten och benen och magen och låren och siffrorna och allt det som är, allt det som inte är.

Det är enkelt att tänka bort mig själv i spegeln. Att jag ser ut som jag gör beror på ljuset. Eller att jag står i en särskild vinkel. Att spegeln inte visar hela mig på en och samma gång. Det är enkelt att tänka bort mig själv när jag drar handen över revbenen, över nyckelbenen. Det är vinkeln. Eller dagsformen. Eller någonting annat.

För jag kan inte se mig själv som smal.
Det är hud och kropp överallt. Hur jag än vänder och vrider mig finns den där: kroppen. Kroppen som jag inte alls kan hantera och se för vad den är.

Jag borde kunna se siffrorna på ett annat sätt. De kan inte ljuga på samma sätt som jag kan: de borde vara svårare att tänka bort. De är statistiska och visar vad det är. Eller: vad jag är. En storlek 34 är alltid en storlek 34. Att måndagsmorgonen innebär att vågen visar på ungefär samma vikt som den gjorde när det var sommarkatastrof år tjugohundrafyra beror inte på att vågen ljuger för sig själv, för mig. Jag kan manipulera, vrida och vända på mig själv, vända ut och in på allt det som är jag. Men jag kan inte ändra på siffror som är vad de är alldeles oavsett.

Tyvärr vet jag att det inte spelar någon roll vad siffrorna säger så länge min hjärna och mitt hjärta befinner sig på andra platser. Platser som känner någon slags ångestfylld dämpad glädje blandad med skuldtyngd stolthet över en storlek 34 och nedåtkrypande siffror på vågen. Den pirrande oroväckande känslan av att det inte finns någon mindre storlek än 34 och vilken storlek kommer att få följa mig in i provrummet om några månader? Det är dubbelt, precis allting. Den ena sidan av mig tolkar det som framsteg, den andra sidan av mig tolkar det som felsteg.

Farliga, farliga felsteg.
Härliga, härliga framsteg.

Jag tror att jag hade varit mindre kluven till det hela om jag faktiskt hade kunnat se om jag var smal, att det faktiskt försvinner lite här och där. Det är ett av alla delproblem i röran: att jag inte kan se hur jag ser ut. Eller att jag inte kan tillåta någon annans bild av mig själv som verklig.

Jag har börjat tänka på det hela väldigt mycket den senaste tiden. Tvingats att tänka på det, i helt andra dimensioner och former och styrkor än tidigare. Jag tror att det är positivt trots att de senaste dagarna har varit otroligt tunga och jag har gråtit, gråtit, gråtit. Jag hoppas att det är positivt. När det har känts som tyngst de senaste dagarna har det varit väldigt nära till hands att tänka att det enbart är negativt: att det innebär att jag ser mig själv som en vandrande siffra, ännu starkare, vilket medför att det är ännu enklare att glömma bort att äta.

Det finns mycket som är positivt också. Inte i just den här situationen men i det andra som också finns i mitt liv. Jag gör det väldigt enkelt för mig själv att glömma bort det och snava omkull helt och hållet: gråta okontrollerat och gräva in naglarna i huden för att försöka känna någonting annat än det som river och sliter itu mig. Och så tänker, känner, tror, vet jag att jag bara är en sorglig hög med oändliga problem som emellanåt känns olösliga. De stunder som allting kommer över mig tänker jag att det inte är någon idé att försöka vända om, förändra, för jag finner ingen mening i att rädda den sorgliga hög som kännetecknar mig. Då finns det ingen del av mig som tycker att jag är någon värd att kämpa för.

Men, jag måste hålla fast i det positiva emellanåt. Det känns viktigare nu än någonsin när det känns som om gränsen till att gå sönder helt och hållet emellanåt är farligt nära, bara runt hörnet.

I många andra situationer, om de inte är relaterade till mat, har jag blivit lugnare. Idag ramlade jag återigen rätt in i N och nu sa vi inte ens hej till varandra. En trött nick från hans sida och ett artigt leende från mig som utbyttes under de få sekunder som vi befann oss enbart centimeter ifrån varandra på den trånga trottoaren. Centimeter, tidszoner. Förutom en känsla av främlingskap som kommer av att ha tillbringat så många år tillsammans med någon som numera känns som en främling, som någon jag har åkt samma buss med i några månader, känns det ingenting. Det gör mig inte ledsen, arg, förvirrad, blyg, bortkommen, förlamad. Inte längre. Trottoarerna känns inte trånga, luften känns fri. Ibland får det mig att fundera över relationer och människor och vad tid och stabilitet gör med stora blödande sår men det är snarare allmänna reflektioner än ett frenetiskt petande i det som har varit. Det behövs inte längre.

Mitt jobb är också lugnande. Det lägger allt som oftast ett skimmer av lugn och stabilitet över hela mig: stärker mig, förändrar mig. Det är så mycket jag skulle vilja skriva om men jag har med stadig hand skrivit under tystnadslöften hit och avtalskontrakt dit. Men jag känner mig lyckligt lottad att jag får arbeta med precis det jag vill, att jag kan titta på klockan på jobbet och inse att jag skulle ha gått hem för en timme sedan men att det är så roligt att det inte ens känns som ett jobb. Jag möter så många människor där de flesta inte har oräkneliga anledningar till att stå upp men trots detta skrattar de och ler, skojar och skrattar. Jag vet att det finns mycket bakom den där fasaden: jag har sett dem gråta och gå sönder mitt framför ögonen på mig, som motbild till det positiva. Varje dag översköljs jag av människor och jag kan riktigt känna hur jag blir mjukare och mjukare i hjärtat för varenda gång.

Jag tycker så mycket om människor. Jag tycker så oändligt, otroligt mycket om människor. Alldeles oavsett allt som jag har varit med om försvinner inte den känslan. Numera blir den dessutom bara starkare och starkare: jag fascineras av människor. Av alla människor. Anledningen till fascinationen kan bero på så många olika saker men åh, känslan av att få komma en annan människa lite närmare är fantastisk. Det får mig att ramla omkull, gång på gång. Idag var en omtumlande dag på jobbet, som så många andra, på grund av människor vars blick jag känner mig så trygg och ödmjuk inför att möta. Jag får höra hur uppskattad jag är, de ställer sig intill och klappar om mig, tackar och bockar, skrattar och ler, frågar när jag kommer tillbaka. Och allt jag vill säga är hur mycket jag uppskattar dem: hur mycket det förändrar och stärker och slår omkull mig att jag får möta deras blickar, lyssna på deras berättelser.

Människor.
Så länge de finns omkring mig kommer jag att kunna ställa mig upp och gå vidare även om de oftast också är anledningen till att jag ligger ner. Men jag kommer inte ifrån det: känslan av att lirka lite med någon som inte tidigare har lirkats med, för att det är så enkelt att tolka den hårda ytan som sanning och därmed låta det vara hårt, och få någonting tillbaka är omtumlande.

Jag är kall om näsan, den känns som en isbit när jag håller min hand emot den. Fodrade underställsbyxor, byxor, tjocka strumpor, tofflor, klänning, överdragströja, sjal. Jag har tappat förmågan att värma upp mig själv. Det är en av många anledningar till att jag får energi på jobbet trots att jag bara sover några ynka timmar per natt: det tar bort det konstanta frysandet eller flyttar åtminstone fokus till någonting annat. De säger att jag sprider värme, tänk: om de visste vilken värme de sprider i mig. Jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer att förlora fascinationen och ödmjukheten jag känner inför att få ta del av andra människors vardag i ett liv som är så långt ifrån vardag att det inte går att se utifrån ett och samma perspektiv.

Förhoppningsvis kommer det andra att lugna sig också, allt det där som river och förstör, slår omkull mig. Just nu tänker jag att tiden får komma in en stund och sprida lite lugn: ge perspektiv på det som har varit en väldigt omtumlande vecka. Inatt när jag hade svårt att somna för allting som galopperar omkring i huvudet kom jag än en gång att tänka på en av Boyes mest berömda dikter.

<i>vad är det för nytt, som tär och spränger?
ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer
och det som stänger

svårt att vara oviss, rädd och delad
svårt att känna djupet dra och kalla
ändå sitta kvar och bara darra
svårt att vilja stanna
och att vilja falla</i>

Dubbelheten förgör mig: att inte veta vilken del av mig som är starkast. Precis som dubbelheten i att det känns som om jag emellanåt bara är en sorglig grå massa utan liv jämfört med de dagar då jag tänker att jag mår riktigt, riktigt bra och att sorgsenheten har varit positiv eftersom den har bidragit till att jag enklare kan lirka med en människa eftersom jag vet en och tre och åtta saker om de fällor som finns: som människor har trillat i, som jag tagit mig upp ifrån.

Boye avslutar det hela finare än vad jag någonsin skulle kunna göra.

<i>glömmer att de skrämdes av de nya
glömmer att de ängslades för färden</i>

Jag får se vart jag landar: när, om knopparna slår ut.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»