hundar och patienter

26 jan 2008 19:10
Jag tycker oblygt att jag passar bra i mina glasögon. Sedan i lördags är jag en glasögonorm och finner till min förvåning att det innebar lite mer av en personlighetskris än jag trodde. Vem är jag? Någon som
1. inte har glasögon
2. har svarta markerade glasögonbågar

Tänk på det. Det är ändå en viss skillnad. Innan i lördags: jag är nummer ett. Efter i lördags: jag är nummer två. Bara sådär! Dock nöjd, som sagt.

Annars kretsar livet en del runt de för tillfället två hundarna som lever runt mig. Det är en skön avkoppling från sjukhuslivet. Alltså...det vore ju lugnt om det inte vore för dom där patienterna. Vi lär oss att ta anamnes och status (fråga ut och undersöka kroppen, i princip). Och jag må låta lite hård, men då har jag också fått en del kritik av min handledare och tillåter mig själv att falla in i bitterhetens kväljande mörker en stund.

Exempel (70-årig man):
-Har du haft några tidigare sjukdomar, eller legat på sjukhus eller så?
-Njaaa....eller ja, jag fick en hjärnskakning när jag var två år (lång historia om när han fick en hjärnskakning vid två års ålder). Och sen opererades jag för spinalstenos 96-97 nångång.
-Inget mer?
-Nej..
(Samtalet fortsätter och efter en stund kommer jag in under rubriken ärftlighet och frågar om detta).
-Neej jag vet inte...eller min farfar höftledsopererades ju på sextiotalet, och jag gjorde samma sak för ett eller två år sedan.

Om jag nu hade varit den behandlande läkaren....gissa vilket som hade varit mest relevant av
1. hjärnskakning vid två års ålder på sjuttioårig man
2. en höftledsoperation för två års sedan på samma man

Rätt svar vinner...en bit tacopaj (yess, jag har lagat mat! Ett steg mot självständighet, jag klarar mig utan min sambo! Nu ska jag lära mig att rensa avloppsrör!).

(OBS ett klargörande här: Jag klandrar absolut inte den här patienten, eller för den delen, ingen annan patient heller. Jag kan dock bli lite...frustrerad över att det är så svårt!).

Vi har förutom hundan alltså en weimaranerherre på besök under tre veckor. Jag är numera riktigt duktig på att gå ut med två hundar i koppel! Weimaranerherren är av den typen som trots att han är världens goaste hund, om än lite sladdrig i kroppen jämfört med vår välproportionerade goldenkvinna, gillar att döda katter och även sätta tänderna i andra hanhundar, så honom vågar jag inte släppa. Och hundan brukar ju få gå lös, men upptäckte att när vi hade en annan hund med oss så var hon utan kontroll! Så promenerandet förvandlades till stanna-var-femtionde-meter-och-
ropa-på-bortsprungen-hunda.

Igår träffade vi min bästaste släktingkompis och följde med hem till henne och blev bjudna på middag, fast familjen (hon, man och tre rufsiga, kaxiga tonårssöner) redan hade besök av en tjej med lite psykiska besvär som dom tar lite hand om och dennas ett och ett halvt-åring. Jag hoppas att jag blir sån, att jag bara kommer att kunna bjuda in folk på middag, opretantiöst. Det var så himla kul.

Och där bor också en riesenschnauzerkvinna. Fantastiskt att se tre vackra stora hundar tillsammans. Det är som att jag har blivit lite hundintresserad....

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»