Jag är inte sådär lycklig som du tror jag

1 apr 2008 20:27
Vi har möte och diskuterar tillsammansbegreppet och annat på samma tema. Definera tillsammans säger mötesledaren och under mycket skratt blir det "kommunikationsförväntan" och "när man måste göra slut" som blir svaren jag framför allt minns efteråt. När jag kommer hem spelar stressen och den omtalade kommunikationsförväntan mig ett spratt och jag bråkar högljutt förtvivlat med pojkvännen i illamåendenervositet över tillvaron i allmänhet och denna veckas sjukhusplacering i synnerhet. Eller denna vecka...de närmaste åtta veckorna. (Han är underbar på massa sätt men han kan inte säga vad jag vill att han ska säga som jag inte vet själv eller ibland vet jag det och då är han så dum som inte fattar vad han ska säga för jag fattar ju det men jag kan ju inte säga det för det är ju inte värt något om han bara repeterar vad jag säger.)

Jag är så kass. Jag måste ta för mig mer. Samtidigt inte vara i vägen. Säga rätt sak vid rätt tidpunkt. Våga. Men inte göra fel. Klumpen i magen påminner hela tiden om hur fel jag är. Om det bara handlade om att överleva. Men det handlar om att lära för livet. Sanslöst skrämmande.

Men på eftermiddagen gör jag mig fri, jag går och det är sol och till slut hittar jag vattnet i staden på vars sjukhus jag befinner mig och jag läser "Under det rosa täcket" på något slags trädäck med massa lyxiga lägenhetshus runt. Det finns ett café och jag köper en valnötsbrownie fast det är middagsdags. Jag hälsar på en underbart vacker blandras som myser med nosen i mitt skrev på hundars vis och ser en igelkott på vägen tillbaka genom det oändligt fula industriområdet. Vi bor i en korridor och jag saknar sängsällskapet men det är också lite skönt att klara sig själv. Äta helfabrikat och plugga för att det inte finns något annat att göra.

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»