folks relation till hemma-hemma

29 okt 2008 12:22
Min gamla musikkår fyllde 90 år och jag åkte givetvis hem-hem och hade roligare än på väldigt länge, ja jävlar. Jag åker ganska mycket hem-hem, har jag lagt märke till, i förhållande till vad andra gör. Jag är synnerligen familjekär, vilket gör sitt till, eller kanske snarare är huvudorsak, men ärligt talat: är det patetiskt att åka hem-hem för ofta? Men vad är egentligen för ofta...

Jag är lite dålig på att bryta med gamla liv (venezuela...), och jag hade verkligen väldigt kul sista åren i min hemstad. Och nu bor ju i princip ingen kvar men jag gillar känslan. Och jag har ändå inte tid att träffa någon om någon skulle vara hemma-hemma samtidigt, för en sekund borta från min familj ger mig dåligt samvete. OBS överdrift, det är väldigt kul när andra är hemma-hemma samtidigt.

Men innebär det här att jag är dåligt, ja en sopa, på att skapa mig ett nytt liv? Att alla andra hittar rätt när dom flyttar och saknar behovet av det gamla?

Man kan ju också förklara det med formeln:
Gammalt liv: Kul
Nytt liv: Ångestfyllt
Är det konstigt att man längtar tillbaka?

Överdrift igen. Trivs väldigt bra med nya liv också.

Nåja, att min relation till min gamla orkester är såpass bra beror egentligen inte på mitt gamla liv. Ny dirigent och föryngring och väldigt skojig resa som jag var med på, men det känns ändå lite...patetiskt (kanske framför allt eftersom anledningen till att jag fortfarande får hänga med dom är att jag har en genväg in eftersom min pappa spelar där). Men som med alla min känslor handlar det mer om vad jag tror är andras förväntningar än vad mitt jag egentligen tycker.

Tänk om jag skulle flytta dit, bo där? Patetiskt de luxe på högstadiet, ett hyfsat realistiskt scenario nu.

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»