obs text ej korrläst

6 mar 2009 19:55
Jamen det var ju lite av en chansning. Det har ju varit så, att så fort jag tänkt "det här skit, jag gör nåt annat" så har det blivit ännu sämre. Men jag SKA stå ut i två månader trots att jag är nära att gråta minst tre gånger om dagen och minsta motgång ger mig stora skälvan. Jag vet inte varför jag ska stå ut, varför jag inte bara kan åka hem när det är skit, men jag ska väl bevisa för någon att jag klarar av det, och hemma var det ju för övrigt också skit.

Gammal story, kortversion:
När jag åkte tillbaka till Venezuela, tre år efter att jag hade varit där som utbytesstudent, så började min planerade (och mirakulöst nog genomförda) fyramånaderstripp genom sydamerika med att jag en timme efter landning blev rånad på allt jag hade utom kläderna jag hade på mig, körkort och ett bankkort som jag gömt i byxlinningen.

Detta upplevde jag som fruktansvärt, och samtidigt lite....befriande. Jag träffade en rolig kille i samband med efterspelet till rånet som jag inledde ett förhållande med, jag kände att jag klarade av det och efter ett par dagar berättade jag om upplevelsen som en spännande historia.

Tyvärr har jag blivit skiträdd när jag är ute, och ju längre tiden har gått desto mer är historien inte rolig och spännande, utan hemsk. Men vad har Norge gemensamt med ett land som Venezuela ur den kriminella aspekten? Inte mycket, utan det är mer känslan att komma ny och ensam och känna sig utlämnad. Första tiden som utbytesstudent var också fruktansvärd för mig, och mina senare flyttar har inte i längden lett till något jättepositivt.

Jag beter mig mer autistiskt än vanligt, och det märks bland annat genom jag kan inte ställa om hjärnan till nya förhållanden. Jobba när jag hade ställt in mig på att inte jobba fast jag först ville jobba? Flytta när jag egentligen ville flytta men tänkte att vi kanske skulle bo kvar? Det är bara ett litet helvete i hjärnan.

Och det har verkligen inte varit dom bästa förutsättningarna, orkar inte ens börja och nu känns det bara helt omöjligt. Krångel med schema, boende, transport, allt allt allt. Nu har jag hyrbil, men ingen parkeringsplats och hur fan ska jag hitta imorgon bitti? Jobbet är ju också ett kapitel för sig, en sänglåst petig dame som jag första kvällen gör alla fel man kan tänka sig med.

Min hund min hund och min älskade pojkvän som alltid ställer upp och hjälper mig när besluten känns som oöverstigliga berg med bara fel vägval. Fan att jag inte ska kunna klara ens det här? Vad är det för fel? Har inte ätit ordentligt sen jag kom hit, magen har varit ett skämt, som en hård knut och ständigt illamående.

Men det ska bli bättre, det ska ordna upp sig, det ska bara krångla först.

Bra sak: Min driftiga och trevliga kamrat som jag delar arbete och bostad med. Tack.

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»