Mest om någon annan, någon mycket bättre! Men...

18 jun 2009 23:11
En vecka av Jämtland, kompisbesök och fjällvandring blir det nu en vecka om vilken vi vet intet. Efter operationen på Ackis i måndags fick prinsen mer och mer ont istället för tvärtom och idag åkte han in akut på Sös och blev inlagd för obestämd tid. Så långt om inte väl så ändå okej, nu är han smärtlindrad och ingen av oss är särskilt oroade för vad som kan ha hänt eller vad som ska hända (jag tycker mest det är spännande och intressant så länge han mår bra) och jag var ändå rätt stressad för sommaren och nu fick jag några extradagar, även om det var ruskigt tråkigt att Jämtlandsturen inte blev av.

Men. Som om det inte räckte med den nojandet som hans mamma tyvärr kom hem från England lagom för att utsätta mig för, så har hans syster som är av samma sort kommit hit för när mamma åker till mormor (om hon nu ska det, prinsen ligger ju på sjukhus!) så ska hon använda huset till midsommarfest. Så ikväll var jag tvungen att 1.avstyra att mamman skulle göra sällskap med mig till sjukhuset för besök 2.genomlida en kort men fruktansvärd middag full med nojanden, ogrundade teorier, långsökta slutsatser och hotande tystnad. Detta samtidigt som jag naturligtvis oroar mig och deppar över att idag var sista dagen på ett fantastiskt jobb.

-Får jag se din snopp?
-Nä.
-Varför det?
-För jag har ingen snopp.
-Varför inte det?
-Jag har ju en snippa!
-Får jag se din snippa?
-Nä.
-Varför det?

Och dessa stunder i sandlådan då man plötsligt inser att anledningen till att ens sandkakor står så mycket längre utan att bli förstörda är att det var en lång stund sen det var något barn i närheten....

Vissa i personalen kommer man sakna mindre (hur kan man inte tro att det kan uppfattas stötande att man ändrar på allt som någon annan har gjort? Varför ska jag göra något om jag i vart fall klär på barnen för mycket eller för lite, ger dom för mycket eller för lite att äta, tröstar och tar upp dom för mycket eller för lite (mest för lite i mitt fall, jag har upptäckt att jag inte är särskilt daltig, alls) och aldrig gör någonting rätt?), men nästan alla barn har sina gyllene stunder, vissa fler än andra, och man tycker synd om alla föräldrar som måste lämna dom ifrån sig alla dessa timmar varje dag...

Åh vad mysigt det skulle vara, ensam här som förra veckan när svärmor var borta, mysa med hunden, plugga lite och sen sitta många mysiga timmar med prinsen och prata, se på film och pussas. Men ensam blir jag inte, och hur ska jag motivera att vi inte ska ta sällskap till stan till sjukhuset? Och sen verkar det väl konstigt om jag inte är med på systerfest utan sitter ensam i lägenheten. Mmmm... Längtar tills imorgon.

Obs: Inget synd om mig! Synd om pojkvän! Men han har blivit kallad till en andra intervju på ett jobb han vill ha. Bravo honom! (Hur vi ska få ihop tillvaron om nu detta jobb skulle bli hans, det är en annan fråga. Det är nämligen i Eskilstuna...).

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»