(i-lands)helveteshelgen

2 aug 2009 15:48
Tack för trevliga kommentarer, det värmer massor! Tänkte som tack skriva ett roligt ord (kan verka osannolikt, men jag kan det också), men...ni ska få höra.

För att till fullo förstå den här historien ska man ha i åtanke att jag har längtat väldigt mycket hem senaste månaden. Mycket har varit roligt och jag har haft kul och sett massor och blabla, men ändå. Vill hem. Dessutom ska man veta att jag har utvecklat en närmast tvångsmässigt förhållande till tex tåg, men kvadruppelkoll att det verkligen är rätt tåg, komma i tid osv osv och en isande känsla i magen när tåget lämnar stationen för Tänk om det var fel tåg ändå? Tänk om konduktören ljög, eller inte förstod min fråga?

Så i enlighet med detta kommer jag med ett tåg till Bologna som inkommer dryga två timmarna innan jag ska med tåget mot München. Flörtar med en pizzasäljare som jag generöst lämnar mitt (italienska, numera bortkastade) nummer till och väntar på tåget. Som kommer, mot München, allt rätt, tills någon sitter på min plats och surtyskt påstår att det är hennes. Jag tar tålmodigt upp min biljett för att dubbelkolla (eller, snarare kolla för femtonde gången) och då ser jag plötsligt något som har undgått mig de föregående fjorton kollarna. Biljetten är inte för den FÖRSTA augusti, utan för den TJUGOförsta. Panik! Dubbelpanik! Ringer sambon som blir lika panikslagen som jag (lojalt, men inte särskilt praktiskt).

Jag gråter floder genom Italien, allt känns bara så hemskt. Men ingen av konduktörerna säger något när de kontrollerar biljetten. Sitter på en utvikbar stol i korridoren och får resa på mig var femte minut när någon ska förbi. Jag inser dock att natttåget mellan München och København kommer att bli lite svårare att komma med, och sambon får i uppdrag att kolla alternativ eftersom det inte finns fler biljetter till tåget jag trodde jag skulle med. Hittar ett i tvåtusenkronorsklassen, med midnattstvåtimmarsbyten och avsaknad av sittplatsbiljett.

Men hur gör jag med biljetten? Det är lugnt, du behöver bara visa upp kreditkortet som du betalade resan med, säger E. Är det säkert, frågar paranoida jag säkert fem gånger. Ja det står så här!

Låt oss säga såhär. Det stod INTE så där. Det stod att man ska visa upp kreditkortet TILLSAMMANS med en utskrift av e-biljetten, vilket min sambo i avsaknad av tyskakunskaper hade missat. Det var dock på alla sätt oförlåtligt, med tanke på vilket skick jag befann mig i var det i det här läget det skulle ha kvadruppelkollats och inte chansats. Efter att stortjutandes betalat 53 nya euro till två vettskrämda tyska konduktörer mellan München och Nürnberg inser jag hur jävla förbannat skitkorkat min pojkvän har betett sig, vilket jag upprepade gånger mycket verbalt berättar för honom i text och samtal. (Tyvärr är det här inte första gången någons tilltro till att saker ska lösa sig av sig själva försätter mig i det här tillståndet. Vilket han givetvis, återigen, också fick höra).

I Nürnberg tiggde jag till mig fem minuter på ett stängande internetcafé och fick biljetten utskriven (den hela resan kostade ungefär lika mycket som om jag jag hade köpt biljetten från Nürnberg till København på stationen i Nürnberg, mycket mystiskt). Halv två avgick tåget mot Hamburg och resan avlöpte med några timmars sömn och utan missöden. Och nu är jag i København och tåget går om en halvtimme. Vågar inte tro någonting alls längre, men förhoppningsvis är jag klockan åtta i Kalmar för upphämtning av den just nu mest impopulära personen i min bekantskapskrets, och det är bara fyra timmar senare än det var tänkt från början! Håll tummarna, det är ju trots allt SJ i sommartider vi pratar om....

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»