Nån gång ska man ju skriva också

11 okt 2009 22:11
Hemma-hemma i helgen. Älskar hemma-hemma, och min familj, och att de två kompisar som jag har känt längst och som jag fortfarande umgås med också kom hem-hem. Med familjen plockade vi enorma mängder trattkantareller i en skog som hundarna älskade, spelade sällskapsspel och åt god mat. (Och rensade svamp i timmatal, det är verkligen inte särskilt kul). Med kompisarna pratade vi om allt (mest sex), och den minnesvärda känslan är att jag inte kände mig som en alien när jag pratade om vissa saker jag inte vågar nämna för andra kompisar. Skulle jag kunna nämna det för andra kompisar? Eller är jag och mina kompisar för evigt sammankopplade med likadana förväntningar och funderingar efter att spenderat viktiga utvecklingsår tillsammans? Jag funderar.

Mitt andra helvete, min basgruppshandledare och dessutom fredagens seminarieledare, avstod från att berätta hur usla vi var och kunde till och med ge försiktigt beröm. Kanske orkar jag gå på hundkursen imorgon. Beror lite på hur första dagen på nedre gastro artar sig. Jag hoppas jag orkar. Men bävar för hur det kommer bli. Har dessutom inte gjort vad jag skulle ha gjort till morgondagens träning. För det första uppfattade jag inte vad det var eftersom tydlighet inte utmärker hundtränaren, snarare tankeläsning (hunden ska man vara tydlig mot, däremot), och sen orkar jag inte ens börja träna på nåt som jag ändå inte kommer kunna göra på rätt sätt nästa träning. Jag använder hans goda råd, men har kul med min hund istället för att hårdträna, väl medveten om vilken björntjänst jag gör henne och vilka psykiska problem hon kommer få. För det har man berättat för mig.

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»