så står vi här, mina jag och ingen mer

19 okt 2010 22:32
Jag har ingen att ringa. Ingen. Det känns plötsligt inte så konstigt att det tog slut, att han inte klarade av att vara alla mina bästisar, och dessutom bästisar som alltid har de exakt rätta orden på tungan, men det var det jag krävde. Nu är jag ensam, har själv gjort mig av med det enda sällskap jag hade i demonskogen. Jag skickar ett sms till någon, som för att göra något, men hon har pojkvän och därför per definition på andra sidan, hur väl hon än anstränger sig för att inte kliva på mina jättetår som ligger i vägen för all form av kommunikation.

Vad ska jag säga? Dom fattar ju ändå ingenting. Eller gör dom det? Är det jag som inte fattar att dom fattar? Varför är jag så jävla känslig att jag inte kan prata med en enda person om vad som helst utan att ta illa upp inom tio minuter? Formuleringarna ska vara 100%-igt perfekta för att jag inte ska reagera med en sårad själ. Vad är jag för jävla person? Hur länge har jag kunnat vara såhär? Har jag alltid varit såhär?

Varför kan jag inte prata med någon? Har jag verkligen blivit sårad så många gånger? Ibland känner jag mig fram med en ny vänskap men dom klarar aldrig provet och jag håller det på en annan nivå. Samma nivå som med alla andra. Den där jag inte ringer när jag gråtit en timme en kväll för att det tagit slut med min pojkvän. Vad är jag rädd för?

Här då? Mina två sötnosar...för unga, för glada och positiva. Kan få medlidande, men inte förståelse. Medlidande suger. Mysan? Är hon inte lite väl....inställsam och självgod. Skulle gärna lyssna men bara för att det bekräftar henne som en jävla trevlig typ. Syster? För känsligt. Klarar dessutom inte av henne alls, av samma anledning. Och det var väl dom man över huvud taget skulle kunna överväga.

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»