kasta macka

26 aug 2011 23:38
Öland är drömskt vackert och sagolikt folktomt såhär sista veckan i augusti. Det var längesen jag var här under högsäsong, e har över huvud taget inte varit här under högsäsong och vi har ändå varit här i sex somrar, och jag tror inte jag skulle vilja testa heller. Stannar på stranden och kastar macka, ligger på gräsmattan och klappar en hund, åker in på varenda liten till salu-skylt under cykelturen. För att man kan, för att inget är bestämt och tiden finns.

Vi tittar halvseriöst på egen stuga, motsättningarna i släkten blir ju mer och mer påtagliga och dessutom tror jag e gillar tanken på nåt eget. Men borde vi inte spara pengarna till nåt slags framtida hus? Allt har köpts på mer eller mindre impuls hittills, hund, båt...och det har funkat. Kan bli kul. Nämner tanken på eget liksom i förbigående till mamma, men jag får känslan av att hon inte gillar det. Hon kanske inte vill att vi ska ge upp det här, hon vill nog inte ge upp det här, hon har varit i den här stugan sen den byggdes för över 50 år sedan. Och syskoninstabiliteten är på många sätt obegriplig för mig.

Kenya blir ett låtsasland, en låtsashändelse i två månader, sms:ar mina vänner som för att påminna mig, och dem, om att jag finns, att det fanns, att jag var där. Vill inte heller tänka på det för jag kan ju aldrig vara nöjd för det är alltid någon som har det bättre och nu är det min kompis J, som kom dit mina sista två veckor och som stannade kvar efter att jag åkte hem, och som gör saker som på ett par dagar utkonkurrerar allt jag gjorde på två månader. Lite tack vare mig, faktiskt, hon åkte med en vänskap som jag använde mina två månader att bygga, men som jag inte fick tid att skörda frukterna av på det här sättet. Eller fanns det tid? Och jag ångrar mig, ständigt detta ångrande, önskande av att vara någon annanstans.

Och J...det gick så mycket bättre att resa och tillbringa två veckor tillsammans än jag någonsin vågade tro. Men det blir helt bisarrt, jag har jobbat så mycket med att inse att jag var deprimerad och vad det innebar för mig, men när jag nämner något om det blir hon helt nollställd och jag minns brevet jag skickade för flera år sedan om att jag mådde dåligt, och ryck upp dig-svaret jag fick av henne, och inser att det är där vi är. Och det blev som konstigt när jag inte kunde använda min vanliga referensvärld, den när jag har haft en depression, på henne utan fick använda den officiella låtsasreferensvärlden, som jag knappt använder på någon längre eftersom jag brukar säga att jag mådde dåligt.

Det var så typiskt, jag klarade av resan, alla, allt, på sistone, men jag klarar inte att hon får göra det som jag inte fick. Och att det äter hela min upplevelse just nu. Jag vaknar på morgonen och säger till e att "jag vill också det hon gör" och hela två månaderna blir det jag inte gjorde varför är det så?

Skitsamma.

För jag mår så mycket bättre, också, vi har sex varje dag vi har fan aldrig haft sex varje dag inte ens precis när vi blev ihop när man ska vara så himla nykär och kåt för varje dag sen vi blev ihop har jag haft tankarna någon annanstans varit stressad upptagen med vad alla andra tänker och tycker om nåt och nu lite men jag vill ha sex varje dag. Och på måndag börjar det igen och den här gången ska jag äga den där jävla stan, du måste reclaim the city säger en älskad vän som lämnar stan själv men samma ambivalenta känsla till den som jag. Men jag är skiträdd, lite, också, vet att den äter mig, inte staden, jo staden också, men studierna, kraven, meningslösheten...

Och nu ska jag nog bli ihop med min pojkvän på facebook igen. Så det finns.

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»