det dämpar ångesten. fast tvärtom.

27 okt 2011 01:25
Jag tänker på min vän E, som kanske var det tydligaste exemplet på sällskapsdestruktiv depressionsegoism efter mig själv. Och att jag borde ringa henne, som jag borde (inte "jag borde"! "det vore bra om jag...") ringa massa andra som skulle eller skulle inte bli glada för att jag ringde. På hennes frustrerande förmåga att skicka pikar och inte tåla att man sa nånting tillbaka. Så som många andra, inte minst jag. Varför gör man så? Är det för att när man försökt trycka sig upp genom att ta stöd i de degiga massorna av verklighet som är runt om en och fått ge upp så försöker man istället ta tag i de personer som är runt omkring och dra sig upp genom att trycka dem nedåt? Kanske. Låter konstigt. Och de halkar under ens händer och man ramlar ännu längre ner.

(Säg inte man när du menar jag)

Varför sitter man på facebook när man skulle kunna sova eller skriva ett viktigt mail?
Jag frågar min psykologstudent/coreinstruktör (men i detta fall i egenskap av det förstnämnda) och jag frågar det inte som ett vaaaaaaaaarför sitter man på facebook hö hö utan som ett VARFÖR? Varför GÖR man det?
Jag vet inte, svarar hon uppriktigt och ser mig i ögonen för hon hör att jag menar frågan seriöst. Bra fråga. Vad tror du?
Jag vet inte, svarar jag uppriktigt och ser ut i rummet för jag hör att jag menar frågan seriöst.

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»