En gång var du min måne

7 maj 2012 23:37
Även jag var olyckligt kär en gång. Sanslöst olyckligt eftersom jag aldrig kunde ta vara på de ögonblick som ändå var våra. Oro, saknad och skam tog över mig.
Dunkandes i huvudet var sekund, bilder på den familj vi svek. Jag kunde inte förtränga, inte låtsas en enda stund.

Rösten som bekände mig älskansvärd är ristad djupt i virvlande örongångar. Måste ännu sluta ögonen när jag återskapar minnet. Det är för starkt. För smärtsamt.
Vi som delade samma själ, som var tillsammans i fjärran universum. Hans händer som fick min hud att le. Men mest var vi i en annan dimension, där våra jordsliga något misslyckade existenser svävade fritt. Våra fysiska möten ändades uteslutande i katastrof. Det gjorde för ont när han gick.

Med tiden blev allt bara eländigare, vår relation drevs av besatthet och kontroll. Från att ha varit de allra godaste vänner utsatte vi varandra för helvetiska plågor.
Inget vackert fanns kvar. Om det någonsin funnits. Det otäcka med underbara krafter är att deras inneboende styrka på en sekund svänger om till nattsvartaste sorg, hat och svek.
Nej jag kommer aldrig hata, inte honom, men vad jag gjorde. Vad avgrunder av saknad och förnedring fick mig att göra.

Ser jag honom igen kommer jag förmodligen omvandlas till de tårfloder som vuxit inom mig genom åren och porla bort i rännstenen. Blandas upp med piss och sand och gammalt snus. Kanske snudda hans fot lätt i en hälsning. En hälsning utöver orden, de redan tömda.

Liten smekning av strilande vatten, ett stillsamt farväl.

Pelargonia

147 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»