Men jag då?

12 nov 2012 22:58
Jag vet att dottern älskar mig. Väldigt mycket. Hon gosar och kramar. Och testar. Extremt mycket. Så mycket att jag nästan inte orkar. Jag blir lite matt när jag märker att ett utbrott är på gång. Jag känner hur jag blir stressad och lite nervös inombords, för jag orkar inte. Och självklart märker säkert hon det också. Och det gör det inte bättre.

Men, men, men. Denna pappa. En pappa hon ser förhållandevis lite. Som innerst inne inte är en vettig människa för fem öre. Honom älskar hon villkorslöst. Gånger 1 miljon. Hon kom hem förra veckan på tisdag. VARJE dag har hon frågat när hon ska till pappa eller vem det är som hämtar henne på dagis. När jag säger att det är jag stampar hon lite ilsket och besviket i golvet och säger: MEN ÅH!

Det känns så jävla otacksamt för att vara ärlig. Jag är fullt medveten om att hon är fyra. Att pappa-tid förmodligen är mer lektid och där bara roliga saker händer. Här är det vardag. Lite mer tråkig tid i jämförelse. Men jag känner mig lite uppgiven trots att jag inte visar det. Jag tillåter henne sakna pappa. Och jag bekräftar henne i det. Alltid.
Men... Nu börjar det kännas lite jobbigt. Och i december kommer hon tillbringa betydligt mer tid än vanligt med honom. Ve och fasa, kommer hon ens vilja komma hem till mig sedan?

Hon idealiserar honom. Så som ett litet barn kan. Den roliga pappan liksom. Som försöker lite för mycket. Och hon tar tacksamt emot. Suger åt sig. Och vill ha mer.

Jag gör allt själv. Allt. Det är ingen annan som tar ansvar för dottern ens en sekund (ja förutom dagis då) under den tid hon är hos mig. Jag ska göra allt. Laga mat, natta, trösta, bada, läsa saga, vare sig jag har lust och ork eller inte.

Hela helgen var full med aktiviteter. Hon träffade tre olika kompisar inom loppet av tre dagar. Vi var till Ikea och handlade saker till henne. Vi var på en liten pysselträff där hon fick leka med lera och måla. Ändå känns det inte som att jag gör nog. Som att hon tycker det är lika roligt här.

Jag vet att barn har faser. I somras var hon ju t ex extremt mammig och ville absolut inte till pappa. Nu vill hon knappt inte vara här. Ibland undrar jag om jag gör något fel. Om jag är fel. Om jag inte är en bra nog förälder. För hon favoriserar någon som hon träffar 8 dagar i månaden, framför mig som hon träffar 22 dagar i månaden.

Jag känner mig otillräcklig.

PieceOfCake

111 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»