Framtid.

22 apr 2013 18:57
Jag vet om att dotterns pappa uttryckt att han kommer vilja ha barnen halvtid från och med att de börjar skolan. Han vägrar ju dock bekräfta det för mig. Han skrev först att jag får minsann fråga honom och inte hålla på och tjafsa om något jag hört från en tredje part. Så jag frågade honom, rakt ut. Om han svarade? Inte då. Det betyder oftast att han inte vill svara, för antingen vill han inte säga redan nu, att ja, så är det, eller så vill han inte behöva säga nej, för då ljuger han och då kan jag påminna honom om det senare. Han är oerhört beräknande i det fallet.

Hur som helst. Kommer han kräva växelvis kommer han få gå igenom ytterligare en tvist i Tingsrätten. Väljer man att flytta flera mil från stan, får man någonstans acceptera att växelvist boende inte är aktuellt. Han kan väl knappast förutsätta att jag ska bo kvar på exakt samma ställe resten av livet heller. Och att flytta åt hans håll, det kommer aldrig vara aktuellt. Det finns absolut inget som knyter mig ditåt.

Jag antar att han tror att jag skulle ge med mig om han började hota med en stämning. Men efter att han använt det hotet i ja... I stort sett sedan dottern föddes så är jag rätt härdad och jag är inte längre rädd för en tvist. Inte den ekonomiska kostnaden heller. Han är välkommen om det är det han önskar. Jag kommer i så fall ta det hela vägen genom Tingsrätten. Vill han ägna ytterligare något år åt det och lägga ut pengar på det, så absolut för min del. Skulle TR döma till växelvist boende då är det så, jag kommer inte självmant gå med på det. I alla fall inte innan dottern är så stor att hon själv kan uttrycka att hon skulle vilja det och acceptera den pendling det innebär.

Fast det är inte enbart avståndet som gör att jag inte vill ha växelvist boende. Jag mår fysiskt dåligt av tanken på att försöka samarbeta med honom på det sättet. Framför allt den ekonomiska biten. Usch. Men blir det så så blir det så. Det får jag ta då. Men jag kommer inte acceptera det självmant. Inte en chans.

Dessutom vill jag att han ska influera henne så lite som möjligt. Hans besatthet och kontrollbehov är inget hon behöver ärva. Jag känner mig inte heller särskilt lockad av att hon ska lära sig att homosexualitet är en sjukdom och något äckligt. Eller att alla som råkar "se ut som muslimer" är tveksamma individer som man i alla fall absolut inte beblandar sig med när det gäller relationer. Jag får lite ont i magen när jag inser allt det sjuka han kan influera henne med. Jag tror hon är en stark, smart och klok unge och jag tror hon kommer förstå bättre, men man kan inte gärna ta något förgivet. Men jag kommer göra allt i min makt för att hon ska bli stark, insiktsfull med både självkänsla och självförtroende nog att gå emot massa idiotiska idéer som kan komma från både hennes pappa och resten av världen.

PieceOfCake

111 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»