Var finns instruktionsboken?

11 maj 2013 21:37
Plötsligt är min lilla tjeja storasyster. Det känns så märkligt. Jag är inte säker på att hon förstår det riktigt än. Men hon har i alla fall bestämt vad lillan ska heta - Törnrosa. Jag tyckte det var lät så roligt när hon kom fram till detta fantasifulla namn att jag inte kunde låta bli att smsa exet. I samma stund som jag tryckte på skicka ångrade jag mig. Gick jag över gränsen nu? Han har trots allt gjort klart för mig att jag ska veta att vi inte ska ha sådan kontakt. Det som ska förmedlas handlar om det nödvändiga gällande dottern. Punkt. Jag hann ångra mig tio gånger innan han faktiskt svarade, som i att han tyckte det var rätt roligt. Det kändes väldigt.. Ovant. Konstigt. Lite som att köpa sin första dator och inte ha någon instruktionsbok.

Idag fick jag hämta dottern hos dem. Fick säger jag för att han markerar tydliga gränser. Och oftast vill han ha mig på väldigt stort avstånd. Till och med sambons föräldrar var där. Jag känner mig fortfarande lite uppe i varv efter det. Det är en så främmande situation och jag vet inte hur jag ska hantera hans plötsliga "öppenheten". Jag inser att en del av detta är en uppvisning i hur bra han har det nu. Hus, sambo, bebis, till synes ett stabilt liv. Något han vill att jag ska se. Jag vet inte om han vill att jag ska bli avundsjuk. Oavsett hans syfte är allt som får honom att må bra, något positivt, för det gynnar dottern.

Det är så många känslor. Att se honom. Vid ett hus. Som är hans, med en annan. Det borde väl varit han och jag? Vi, som hade gett dottern en hel familj. Det känns... Orättvist. Ja. Orättvist! Det känns så orättvist att hon aldrig kan få det! Jag vet att hon har det bra idag, men hon har oss ändå på olika ställen. Jag vet att det inte fungerar på annat sätt än så, men sorgen river i mig. Och det var det här, det här, precis det här känslorna, som drev mig i vår relation, trots att jag egentligen hade gett upp flera år tidigare, ja redan då jag var gravid. Men drömmen om att vara en familj drev mig in i vansinnet. Känslan är förrädisk. För den river och sliter i mig. Den vill så hett.

Kommer jag alltid känna denna sorg över en förlorad familj? Kommer det försvinna? Eller i alla fall lätta? Kommer jag någonsin känna fullkomlig ro över det?

När sommaren kommer och jag har all tid i världen, ska jag ta mig samman. Jag ska börja ta hand om mig själv bättre. Börja träna. Äta rätt. Skämma bort mig själv. Jag ska vända det sjunkande skeppet och göra något bra av detta. Längtan efter närhet och kärlek driver mig. Det får mig att vilja. Att känna mig motiverad. Att gå på stan och få uppskattande blickar ger mig en liten ego-boost. Jag är nog inte så hemsk som jag intalar mig själv trots allt. Jag kan nog allt få rätsida på allting till slut.

PieceOfCake

111 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»