chasing pavements 2

17 aug 2011 14:31
så gott som slut.
så. gott. som.
vet egentligen inte varför vi drar på det, kanske hoppas jag på ett mirakel, kanske är jag för rädd för att gå sönder helt.

till slut hörde den andra av sig och sa att han saknat mig. passande nog på den dagen jag hade skolkat från jobbet och låg hemma och kände mig orkeslös och rädd och skygg.
jaha, tänkte jag och blev ändå blyg inför honom. jag måste gå varsamt fram nu med allting, jag är inte hel, jag känner mig fånigt skör och det är kanske därför han får mer plats i mitt huvud än vad han borde. vi pratade hela natten och jag gick inte till jobbet dagen efter heller för att jag inte kunde tänka ordentligt. på ytan är jag välpolerad och uppfylld men känner mig som att jag har blivit ritad med blyerts och kan bli utsuddad när som helst.

mitt hjärta kommer jag att hålla stängt. häller cement i det så att det slipper spricka i tusen bitar, så att det inte an dunka så hårt innanför bröstkorgen så att det nästan syns på tröjan utanpå. så att andra kan se den här skörheten räddheten och min oförmåga att ta några som helst beslut.

simone

159 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»