hjärtat stinker blod och svett

30 dec 2011 23:38
när elfride jelinek tilldelades nobelpriset åkte hon inte dit för att ta emot det. ”social fobi är skälet”, sa hon på videolänk från sin lägenhet inredd med sina plyschapor. hon gav efter för sin ångest istället för att stå i galaklänning bredvid någon eventuellt tråkig liberal pristagare i ekonomi, istället för att niga och klappa kungens hand. att ge efter för sin ångest är fel har jag lärt mig, det är svagt, det är ett tecken på ömtålighet, på galenskap, på att inte fungera i det här samhället där allt ska vara så ordnat och tillrättalagt.

det är inte farligt, men det är fel och du verkar ju vara en sådan fin flicka, inte ska du behöva känna av sådant, sa psykiatrikern på psykakuten och skickade hem mig med tabletter som gjorde att jag först blev mer vansinnig än innan. och som till slut gjorde att jag inte kunde gråta på ett år, som gjorde att jag blev bedövad. tillrättalagd.

det kan vara farligt, sa en annan och tittade på mina sönderskurna armar som jag hade gjort när tabletterna flöt runt och förgiftade mitt blodomlopp. stängt in mig på toaletten hallucinerande rotandes fram rakbladen medan min vän som jag bodde med stod utanför och desperat försökte få ut mig därifrån. vännen som sedan fick badda mina sår, tvinga mig till sömns.

det är inte farligt, sa sedan en tredje, men försök tänka på ett fallande löv och ett tåg som kommer i bakgrunden när panikångesten väller över dig, gör det du är rädd för, trotsa hela tiden din sociala fobi och din ångest.

och visst, no offence, de ska väl veta så mycket mer än mig alla år de studerat alla människor de har träffat alla människor de hjälpt, men när jag för all del stod för bara några veckor sedan och storgrät av panikångest mitt på en fest och var så berusad att jag inte kunde fokusera blicken ordentligt på någonting utan bara kände ett enormt illamående över mig själv och kände min väns livrädda smekningar på armen och hennes darrande det ordnar sig, gråt inte, det blir bra igen, så var det där lövet alldeles för långt borta från att kunna hjälpa mig.

det är inte farligt men det kan vara farligt men tänk på ett löv tänk på ett tåg tänk bort all din ångest ge aldrig
efter var inte svag var stark.

men det känns ju också så skönt hemskt. att skaka och gråta och må illa och vara obekväm och få röra om lite, att gå utanför sin kropp en stund och bara ge efter, låta svagheten styra leda regera. att slippa behöva vara den tillrättalagda, ge efter för vansinnet. För att man kan, för att det nästan är förbjudet. att stanna hemma när man känner sig rädd. att gråta högt inför människor man inte känner så väl. att låta orden strömma ur munnen på ett sätt som man aldrig vågat om man inte stod inför vansinnets rand. att dricka för mycket. bli besatt av fel person. bli besatt av rätt person. att låta det där lövet singla bort långt åt helvete och att slippa niga i någon trång galaklänning och klappa kungens jävla tillrättalagda hand.

det är en vansinnets inre revolution som manifesterar sig i tusen röda läppavtryck på kristallglas fylla med den finaste champagnen och att skratta ett vansinnesskratt bland människor och röra någon som inte förväntar sig det och gråta högt utan att be om ursäkt och inte vara en fin snäll flicka som inte borde veta vad ångest är utan smutsig och mörk och högljudd och jobbig och det är att sitta bland plyschapor framför några miljoner människor och vara obekväm och våga säga ”jag kommer inte för att jag klarar det inte” men sedan skriva ur sitt hjärta och sin själ för en hel värld utan att någonsin be om någon slags förlåtelse trots att virvelvindarna drar över håret och lägger det i tovor längst golvet när du inte ser tillsammans med de svarta tårarna som faller en efter en efter en efter en till en flod som gör att klänningen du har på dig blir ful, en flod som du kan drunkna i. en vansinnets inre revolution, att erkänna svaghet som en styrka, låta rädslan vansinnet sorgen styra dig utan att skämmas en endaste millisekund.

simone

159 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»