...

7 maj 2013 19:37
Jag ska vara bitter nu men jag hatar ljuset och värmen och våren och hur människor samlas ute och är glada och hur livet ska kännas lättare för det gör det inte för mig. det är mörkt och mer mörkt och tungt och mer tungt. Jag tänker att om jag tillåter mig gråta så kommer det någon gång sluta, jag kommer att gråta ut allt det här jobbiga och tunga inom mig men det slutar ju aldrig. I månader har jag hulkgråtit. Varje dag. Varje jävla dag. Flera timmar om dagen. Jag är förvånad varje morgon jag vaknar och att jag går till jobbet och gör det jag ska och fungerar någorlunda fast jag gråter där också. Tysta tårar i smyg. Jag inbillar mig att ingen ser, att ingen vet, men människor behandlar mig varsamt där och jag bara fortsätter att gråta.

Häromdagen gick jag min vanliga lunchpromenad förbi en skog och tänkte att nu går jag in i den här skogen, jag går inte tillbaka till jobbet, jag lägger mig ner och försvinner bland barren och blir uppäten av mossan och bara försvinner. För nu orkar jag inte vara såhär ledsen mer, orkar inte se livslusten sippra ur mig, tas direkt ur mina händer, och inte veta vad jag ska göra för att stoppa det. Jag minns inte när jag skrattade sist. I alla fall inte ett äkta skratt. Jag fejkler och fejkskrattar varje dag och dör lite mer inombords. Jag vill sitta instängd i ett mörkt och kallt rum och bara gråta gråta gråta för då kanske det går över. Då kanske jag vaknar en dag och känner mig normal igen. jag vill inte ha med någon att göra en samtidigt så behöver jag människor mer än någonsin. Jag vill egentligen inte sitta i ett mörkt rum och bara gråta, jag vill inte vara less och bitter, men jag vet ingenting annat just nu. ingenting annat alls.

Och jag tänker att det måste ta slut för att jag blir arg. Arg och så jävla trött på att gråta och vara ledsen och trött på livet. Att jag ska bli så ofantligt trött att jag helt plötsligt bara bestämmer mig för att nu får det räcka och börjar känna mig normal och fungerande igen.

Jag hittar inte utvägen ur det här träsket. Jag går vilse och det blir djupare och djupare och tänk om jag drunknar.

simone

159 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»