dag 19 utan dig

20 jun 2013 22:48
När allting i mig skriker att jag måste ha dig och jag kurar ihop mig till en liten boll och vågar inte ens titta på dig för då vet jag att det brister. Du säger, jag borde nog gå nu men kasar dig istället närmare mig och för första gången sedan du sa att det inte kan vara vi längre känner jag din hand på min arm. Den känns annorlunda. Du brukar vara så lätt men ändå bestämd när du tar på mig men nu ligger din hand där och känns tveksam och orolig. Ja du borde gå nu, säger jag. Vill du det? frågar du och jag säger nej, jag vill inte det, vill du gå? Nej. Du vill inte gå, säger du och omfamnar mig och det känns inte som att jag är kvar i min kropp längre. Våra andetag är djupa och högljudda och jag gråter och du luktar i mitt hår och jag känner din nästipp mot min nacke, dina läppar mot min hjässa. Vad tänker du på, frågar jag. Du säger att du inte vill berätta det, att det inte blir bra om du säger vad du tänker på. Om du inte berättar måste du gå härifrån, säger jag, och du tycker att jag är orättvis. Precis när du ska svara på vad du tänker på kysser jag dig och jag får aldrig veta fast jag vet precis ändå. Mina läppar har aldrig letat så hungrigt efter dina och mina händer har aldrig varit så bestämda när jag håller dem runt ditt ansikte, när de vandrar över din kropp. Jag har aldrig längtat så mycket efter något, jag har aldrig längtat så mycket efter dig. Vi borde inte mumlar vi in i varandra, vi borde inte, vi borde inte, vi måste sluta nu men vi slutar aldrig för det är som att vi förlöser all sorg och alla känslor vi bär på i hemlighet för varandra.

Sedan åker du hem och jag ångrar mig inte.

Sedan blir det nästa dag och jag ångrar mig inte men det känns så tomt.

Det är så tomt utan dig. Det gör så ont utan dig. Jag kan inte älska dig såhär mycket.

simone

159 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»