Förlossningsberättelse

11 maj 2012 18:09
Jag hade velat skriva förlossningsberättelsen direkt, men det blev aldrig av. Nu har jag skrivit en mindre roman (nästan) och den som vill får läsa. Har inte orkat korrläsa så den innehåller säkert en del språkfel. Var lite osäker på om jag ville dela med mig den här till er, men att få läsa andras berättelser betydde mycket för min egen förberedelse, så därför lägger jag ändå ut min egen berättelse. Livet handlar faktiskt om att både GE och TA!

måndag 16 april, bf+4
8.45 Vattnet går. Jag grips lite av panik, då bebisen inte konstaterats fixerad veckan innan. Grabbar tag i telefonen och lägger mig på golvet. Ringer Håkan som vänder hemåt och ringer förlossningen på vägen. Förlossningen ringer upp mig och råder mig att ligga kvar på golvet tills Håkan kommer. Sen iväg till Danderyd för kontroll. Får ligga med ctg, och bebisen vill inte alls vakna. En läkare kommer in för att konstatera att bebisen nu är fixerad. De diskuterar om mitt blodtryck är på gränsen till för högt eller inte, men skickar till slut hem oss igen.

Tisdag 17 april, bf+5
Satt vi hemma och väntade på värkar. Håkan ställde in dagens möten och satt hemma och jobbade. För att få tiden att gå sydde jag ett par byxor till bebisen.

Vi gick och la oss vid tio-tiden och strax därefter kom värkarna. Första timmen kunde jag ligga kvar i sängen och hantera värkarna genom att andas. Sen var jag tvungen att gå upp och gå runt när värkarna kom. Jag upplevde värkarna som ganska starka redan från början. Håkan vaknade, jag bad honom läsa högt ur en favoritbok för att kunna fokusera på nåt annat. Under natten ringde vi förlossningen ett par gånger, men värkarna var inte tillräckligt regelbundna/täta för att vi skulle få komma in. Klockan åtta hade vi ändå tid för igångsättning, så då skulle vi komma.

onsdag 18 april, bf+6
Klockan åtta var vi på plats. I bilen på väg dit kom värkarna med 5 minuters mellanrum, men särskilt starka var de inte. Vi möttes av en undersköterska och blev visade till ett rum. Gillade inte undersköterskan alls, lyckades inte kommunicera med henne. Efter nio kom barnmorskan för att göra första undersökningen. Värkarna hade avtagit nästan helt, under tiden jag låg med ctg hade jag två svagare värkar. Var så besviken, men undersökningen visade i alla fall att jag var öppen 3 cm! Barnmorskan tyckte vi kunde gå en sväng innan nästa undersökning 1,5h senare. Vi gick och köpte glass :) Vid nästa undersökning hade jag inte öppnat mig särskilt mycket mer och värkarna var fortfarande svaga och inte särskilt frekventa. Läkaren ordinerade värkstimulerandedropp. Och då tog det fart. Droppet sattes 12:00 och en timme senare var värkarna så starka att jag behövde ta hjälp av lustgasen. Jag hade svårt att slappna av mellan värkarna, benen bara skakade och det var jag inte beredd på! Lustgasen hjälpte mig att slappna av mellan värkarna.

De första två timmarna med värkstimulerandedropp var ganska röriga, tror vi träffade 3 eller 4 barnmorskor då vår ordinarie blev upptagen. Alla var trevliga och vänliga, men det kändes väldigt rörigt. Klockan 14 var det personalavlösning och barnmorskan Annika Dahlen och undersköterskan Kerstin tog över, och de var med hela vägen fram till slutskedet. Jag fick mycket bättre kontakt med dem, och är så glad att de var just de som var med under de sista timmarna!

Kl.14 var jag öppen 5 cm och hade 3-4 värkar/10 min. Lustgasen fungerade då helt okej, blev bara lite yr. Två timmar senare var jag helt borta, kunde inte hantera värkarna och lustgasen hjälpte inte till. Håkan försökte prata med mig, men jag var totalt borta. Innan förlossningen var jag inte helt positivt inställd till EDA, men när de nu föreslog att jag skulle ta en sån tackade jag ja. Kl.17 hade den börjat verka och jag kände mig som om jag var i himmelriket! Jag kände värkarna, men behövde inte hantera dem och benen höll sig lugna så jag kunde resa mig upp och röra på mig! Satte mig på pilatesbollen och åt lite. Undersökningen precis före eda:n sattes var jag fortfarande bara öppen 5 cm, men vid undersökningen precis efter den börjat verka var jag plötsligt öppen 10 cm! Hurra!

Vid 19-tiden börjar de trycka på, och 19:18 börjar krystvärkarna. Sen tog det tid! 20:58 kom Alma äntligen ut, och då hade jag velat ge upp hur många gånger som helst. Håkan, Annika och Kerstin peppade och tjatade om att jag visst skulle orka. Bästa tricket för att orka var lakans-tricket (undersköterskan hade ett lakan runt ryggen och jag fick hålla i ändarna och dra i dem samtidigt som jag krystade). Alma kom upp på mitt bröst och jag kunde konstatera att det var en tös! 51 cm lång, 3960 gram tung och 37 cm i huvudmått, fick jag veta senare.

Barnmorskan började undersöka hur mycket jag spruckit och började ursäkta sig för att jag spruckit så mycket, och förklara att hon gjort vad hon kunnat för att förhindra det. Jag kunde inte riktigt ta in vad hon sa. En operationsläkare kom in och konstaterade att jag skulle till operation för att sys, och det genast då jag blödde rikligt. Mer än halva sfinktern (ändtarmens ringmuskel) hade brustit. På operation fick jag en ny ryggbedövning, så stark att jag inte hade någon känsel från naveln och neråt. De sydde och sen skickades jag till uppvakningsavdelningen. Håkan och Alma fick stanna kvar på förlossningen, men blev sen skickade vidare till avd 16 (avdelningen för de med komplicerade förlossningar, eller komplicerade komplikationer informerade pappa mig om när de kom på besök). De sa att Alma och Håkan skulle komma till uppvaket, så först låg jag där och väntade. Kunde vicka lite på tårna, men inte lyfta på benen. Var så galet trött, efter att inte ha sovit på 2 dygn, så till slut somnade jag och sov en timme. När jag vaknade frågade jag efter Håkan och Alma, och efter en stund kom de ner dit. Efter ytterligare en timme kunde jag lyfta lite på benen och de var nöjda med puls och blodtryck, så då fick vi flytta upp till avd 16, då var klockan närmre tre.

torsdag 19 april
På förmiddagen togs prover som visade att jag hade ett hb på under 80, hade förlorat över 1,5 liter blod under förlossningen och operationen. Jag var orkeslös, orkade inte ens lyfta Alma. De försökte få mig att sätta mig på sängkanten, men då började allt bara snurra. Läkaren gav mig några alternativ, men jag orkade inte ta ställning utan sa att de fick göra vad de ville. Två påsar blod blev resultatet, och på kvällen kunde jag äntligen resa mig upp! Och under natten fick jag för första gången vara med och byta blöja på Alma! Tårarna rann, och först då förstod jag hur svag jag varit tidigare under dagen. Första dygnet var jobbigt, jag ”satt fast” i sängen och kunde bara titta på Håkan när han tog hand om vår dotter. Det var jobbigt att inte kunna ta hand om henne själv, eller åtminstone vara delaktig. Samtidigt tror jag att det för Håkans skull var bra att han fick ett litet försprång, och att det var han som fick visa mig hur man skulle göra sen.

Lördagen 21 april fick vi åka hem. Hade jag fått välja hade vi stannat en dag till, men det fick vi inte och den sista barnmorskan vi träffade var riktigt dum så till slut ville jag bara där ifrån för att slippa ha med henne att göra! Väl hemma hade min mamma storstädat hela vårt hus och fyllt kylen med mat :) De kom med middag första två dagarna. På onsdagen, när Alma var en vecka gammal, slutade jag ta värktabletter och då kom febern som ett brev på posten! Natten till torsdagen åkte vi in till gynakuten och de kunde konstatera att jag förmodligen hade en infektion i livmodern, så vi blev inlagda. Jag fick antibiotika i dropp var åttonde timme, fyra doser, sen hade febern gett vika och vi fick åka hem igen, fredagen den 23 april. Och sen har vi mått bra, alla tre!

Jag fick en massa information om hur det kan fungera efter att sfinktern har brustit, och jo, jag har haft en del obehag av det men egentligen inte så farligt. Problemet är att jag inte känner när det är dags för nr.2 förens det verkligen är dags! Och då kan det vara svårt att hänga med, dessutom kan jag inte hålla emot (knipa), men det börjar bli bättre. Alla som kom och pratade med mig efter förlossningen var så himla allvarliga, vilket jag tyckte var ganska jobbigt för jag tyckte inte situationen var så allvarlig. Men kanske har jag kommit lindrigt undan trots en något allvarlig förlossningsskada. I mitten på juni ska jag på en extra efterkontroll på sjukhuset och träffa en urolog.

tigern

888 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»