Förbjudet

Kommentarer

mando: (7 nov 2012 02:46)
Hej! Jag vill bara säga att jag tycker det är jättebra att du skriver om detta. Det är många som känner så men det är, som du säger, väldigt tabu att prata om! Jag kände likadant när jag var hemma med äldste sonen. Jag blev jätterastlös och räknade bara ner timmarna tills F skulle komma hem och kom han en timme försent bröt jag nästan ihop. För mig var det nog en kombination av depression efter jobbig amning och att föräldraledigheten i sig mest fick mig att känna mig ensam och utsatt. Men det gick inte att prata med andra om det. T.o.m min så kallade bäste vän sa att det lät som att jag inte tyckte om min son, när jag försökte prata med henne om det. Jag blev så ledsen och arg att jag bröt kontakten med henne. Så jag förstår dig helt och fullt. Jag tycker att man borde prata mer om detta! Nu andra gången trivs jag mycket bättre med att vara föräldraledig, av flera anledningar. Dels tycker jag det är roligare att vara hemma med två barn, jag känner fler jag kan umgås med här runt omkring, jag är tryggare i mig själv och är inte deprimerad. Men jag har börjat prata ganska öppet med andra mammor om hur det kan kännas i början, och blir förvånad över hur många som håller med om att det kan vara jobbigt, tråkigt, ensamt, osv. Hur man går ner till lokala Ica bara för att ha något att göra, se lite andra människor, inte känna sig så ensam och instängd, osv. Det verkar vara många som är lite deppiga i början och jag tror det beror mycket på att moderskapet och föräldraledigheten idealiseras så mycket. Förväntningarna kan bli väldigt höga och det är inte alla som känner igen sig i den bilden som målas upp av hur det ska vara. Tack för att du lyfte frågan!!! Kram!

Althea: (7 nov 2012 07:52)
Känner igen mig. Tyckte det var lättare att vara hemma med andra barnet. Men med första så kröp jag på väggarna. Vi är inte ensamma och man älskar inte sitt barn mindre för den skulln. Man är bara van vid ett annat tempo och det tar tid att ställa om sig

Frossa: (7 nov 2012 17:20)
Jag har gått med sånna här funderingar redan nu. Jag har en känsla av att jag kommer klättra en del på väggarna. Speciellt om mitt barn blir som jag var dvs skulle bäras hela hela tiden och mamma fick inte sitta, hon skulle gå. Jag har själv märkt hur många som yttrar något liknande på vissa forum får mothugg och att det ska vara så mysigt och fint att vara hemma och det är säkert den bilden många har i huvudet innan de går hem också.

PieceOfCake: (7 nov 2012 20:41)
Att vara föräldraledig var något av det tråkigaste jag gjort. Min hjärna led brist på intellektuell stimulans och jag kräktes lite på att bara prata barn. Nej usch. Jag kände även så innan dottern var född, men en väninna till mig sa självsäkert att bara barnet var fött skulle jag tycka att det var helt fantastiskt att vara föräldraledig. Så blev det alltså inte.

Hade relationen till dotterns pappa sett annorlunda ut hade jag förmodligen börjat jobba efter någon månad. Jag mådde förträffligt bra efter förlossningen och dagen efter hade jag lätt kunnat gå till jobbet igen.

Får jag mot förmodan fler barn, är det inte jag som kommer vara mest föräldraledig kan jag säga...

PieceOfCake: (7 nov 2012 20:42)
Och det är okej att känna så här!

tigern: (7 nov 2012 23:38)
Fint att höra att man inte är ensam.

Och PieceOfCake, just det där med att bara prata barn, det ruttnar jag också av. Träffar några ur föräldragruppen ibland, och vi har ju liksom inget annat gemensamt, så det blir bara barnprat. Dör!

Frossa, bärsele/bärsjal är räddningen när det bara ska bäras! Som tur är har Ugglan väldigt få såna dagar. Träffade en bebis idag som klarade att vara ifrån mamma max 10 sec. Sen illvrålade hon. Det måste vara fruktansvärt jobbigt!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: