Ibland är det svårt när hjärtan brister.

5 mar 2010 18:56
Det har hänt mkt här i det relationsdrama jag befinner mig i. Känns som hjärtat snart ska sprängas och tårarna rinna så som floder ner för mina kinder. Men det är det ingen som ser på mig, ingen som kan gissa sig till. Jag tittar på mig själv och undrar hur har detta hänt. Hur har jag lyckats att bli kär i en man som inte är min man. Hur kommer det sig att jag känner som att luften tar slut i mina lungor och kroppen ska sprängas om jag inte får andas in ett enda andetag till av hans doft. Men jag vet att mina lungor kommer inte brista fast att det är över. Jag kommer inte få känna hans doft och det är ingen annan sorg än min. Han vill inte träffa mig mer, smart av honom det tillstår även jag, och jag borde inte vilja träffa honom heller. Ena dagen sa han hur mkt han tyckte om mig, hur helrätt allt kändes när han var med mig. Nästa dag sa han att han inte ville träffa mig mer. Han vill göra det som är rätt. Det borde jag också vilja. Min telefon lyser inte längre upp med en liten skylt som talar om att jag har ett väntande sms. Den är tyst och jag läser våra meddelanden om och om igen. Som om dom vore skatter som jag får vårda nu när jag inte kan ha min telefon som en aldrig sinande skattkista längre. Jag undrar om han tänker på mig. Det skulle nog kännas enklare om jag visste att han gjorde det. Men till vilken nytta annat än att smeta balsam på min sårade själ. Jag har hans bok kvar i min byrålåda och jag låter fingret glida över bläcket där han skrivit sitt namn. Han skriver fint, nästan kvinnligt. Hans namn som vi skojade om att jag skulle ta om vi gift oss. Helt sjukt när man tänker på det för att jag är ju redan gift. Så detta hjärtat måste läka helt på egen hand utan möjligheten om att tala med det med andra. Det är något jag behöver i vanliga fall. Men detta är inte ett vanligt fall. Detta är ett fall av svek, skuld men för mig också kärlek. Kanske inte en realistisk kärlek, den hade kanske aldrig överlevt den bistra verkligheten särskilt länge. Den är kanske bara finns i min fantasi. Men i min fantasi lever den och jag sörjer den. Ensam. Det är rätt åt mig. Men undertiden kippar jag efter luft. Små andetag, ett efter ett. Och när jag läser våra meddelanden så kan jag andas lite djupare. Han tyckte nog om mig med. Det kanske inte bara var jag. Eller också var det det. Jag vet inte.

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»