Den där kvällen för 8 år sedan.

25 aug 2019 20:28
Jag minns när vi träffades för första gången. Ute på krogen, jag var med mina vänner. Den ena tjejen sa "Kolla där är XX, han är helt klart snyggaste karln i denna stan!" och jag gick fram till dig som på skoj. När mina ögon mötte dina mörkbruna, sammetslena ögon så stannade tiden. Vi började prata och känslan var omedelbar. Jag glömde bort att jag var där med vänner, du talade bara med mig och vi stod länge länge vid baren och pratade om precis allt. Du var ganska blyg och inte alls så man tänker sig att en sån oerhört vacker man ska vara. Dina öron blev lite röda och det syntes att du var lika påverkad som mig. Efter en stund så lutade du dig fram mot mig och sa, vart var du för 10 år sedan? Jag önskar jag hade träffat dig då.

Du följde mig hem dit jag skulle sova den där kvällen, du gav mig en puss på kinden i dörren och vi sa hejdå. Du bad mig lova att jag skulle vara rädd om mig och att du aldrig skulle glömma att du hade träffat mig. Vi sa hejdå och du försvann i den där mörka vinternatten.

9 månader senare var jag på samma krog, sommaren var över och det var sista festkvällen innan det bommade igen för året.
Plötsligt står du där. Vi börjar prata och nästan direkt säger du "jag såg dig!" -Va, såg du mig? När? Nu menar du?
-Nej, jag såg dig på ICA för några månader sedan. -Jaså, varför kom du inte och sa hej då? -Jag vet inte, jag kunde inte det. Jag gick ut och satte mig i bilen och väntade på att du skulle komma ut igen, och så tittade jag på dig när du åkte. Jag visste inte vad jag skulle göra, och jag bara satt där, sa du. Jag kunde inte förstå att du hade sett mig, och sen väntat på att jag skulle komma ut igen, bara för att få se mig lite till.

Vi pratade hela kvällen och när det var dags för sista beställningen gick vi ut därifrån och till min bil. Jag körde dig hem, och vi satt utanför i bilen under tystnad. Du frågade om jag ville följa med in, men sa att du förstår om jag inte ville eller kunde det. Jag funderade fram och tillbaka i ungefär 30 sekunder och sen sa jag ja, det vill jag.

Den natten hade inget slut, eller, den fick sitt slut när solen redan hade väckt nästa dag och måsarna skrek över taken när jag åkte hem. Fast att det gått 9 år sedan så blir jag varm när jag tänker på det och det pirrar djupt inne i magen. Det var fint, hett, kärleksfullt och så närvarande för vi visste ju båda två att detta inte blir något mer, än denna natten.

När jag gick sa du att du hade tänkt på detta så många gånger sedan den första gången vi sågs, fantiserat om hur det skulle vara, och att i dina fantasier var det helt fantastiskt. -Men mina fantasier kom inte ens i närheten av verkligheten sa du och kysste mig en gång till och sen gick jag därifrån.

Det är 9 år sedan. Efter detta har jag bara sett dig, helt kort, två gånger. Och i veckan fick jag reda på att för 9 månader sedan fick du ett hjärtstopp. Ditt hjärta stod still i 20 minuter. Tack vare att din familj, jo du är gift och har två barn, som hade handlingskraft nog att sätta igång med hjärt-lungräddning och som räddade livet på dig. Det krävdes 6 försök med hjärtstartare för att få igång dig. Men du kom tillbaka. Och du lever!

Jag är så glad för det! Helt galet att det kan hända en sån, ändå ung man. Kände hur chockad jag blev av att få höra det. Och sedan dess har jag känt att jag vill säga till dig hur glad jag är att du är ok.. Samtidigt vill jag inte störa dig. Och jag vet inte varför jag känner ett sånt behov av att säga det. Är jag dum?

Mini

280 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»