En doft och jag är tillbaka.

30 dec 2018 19:47
Den slår till mig som om det vore en käftsmäll, doften som jag inte känt på flera år. Och som om jag teleporterades tillbaka i tiden, så är jag där. I en stuga uppe i fjällen där tiden stått stilla. I det stora rummet brinner fler ljus än jag kan räkna, de ger ett varmt sken i rummet och en brasa brinner. Framför brasan ligger det täcken och kuddar, där ligger också du. Jag försöker värja mig från minnet men det går inte. Det är så nära att jag kan ta på det. Jag känner den elektriska känslan av att vara där, mitt ute i vildmarken, helt ensamma och ingen vet att vi är där. Det förbjudna i att vi smitit och vetskapen om hur fel det är, för du är ju gift. Någonstans inbillade jag mig, kanske du dig med, att vi skulle bli något mer än en affär. Jag vet inte. Kanske var allt så underbart, för att vi visste att det aldrig skulle bli på riktigt. Det kunde aldrig bli vi. Men nu, när jag plötsligt känner den där doften, som är samma doft som på den oljan på varandras kroppar, som glänste så vackert i det varma ljuset ifrån levande eld, då framstår allt så vackert. Och jag minns hur vi sprang ut i snön, nakna, med himmelens alla tusen stjärnor ovanför oss och smekte varandra med den kalla snön och du kysste mig, du kysste mig så knäna nästan gav vika. Hur vi dansade och virvlade runt i det stora rummet i stugan, vi drack vin, badade bastu och älskade i hettan och svetten rann i rännilar längs våra kroppar. Vi somnade inte förrän solen började gå upp, ihopslingrade så tätt vi bara kunde komma. Jag känner hur minnet påverkar mig. Det tar över min kropp och alla känslor är plötsligt lika levande igen som de var då. Hettan, lusten, den där känslan som gjorde att allt bara vibrerade. Som en saga, eller som en väldigt smutsig affär, berorende på vems utgångspunkt man ser det ifrån nu såhär efteråt. Och fast allt gick som det gick, så klarar jag inte av att se dessa nätter som något annat än helt magiska. Trots att allt underbart varvades med oändliga mängder tårar, tårar över att allt var så komplicerat och svårt. När minnet slog till, försvann jag bort en stund. Jag fick verkligen ta tag i mig själv, skaka om mitt inre för att komma tillbaka, tillbaka till nuet. Där jag är idag är så långt ifrån, där jag var då. Jag har så mkt mer nu, som jag nog aldrig någonsin hade kunnat få med dig. Jag vet det. Jag tror allt blev precis så som det skulle bli, hur svårt det än kändes då. Du krossade verkligen mitt hjärta. Att säga att ett hjärta går i tusen bitar, det räcker inte. Mitt hjärta var krossat till ett fint pulver, du vet, ett sånt där pulver som glimmmar till i solljuset men som försvinner iväg av minsta lilla pust av luft, det försvinner helt spårlöst, som om det aldrig funnits, så krossad var jag. Varenda minut var fylld av sorg, saknad och jag undrade om jag inbillat mig allt. Var jag bara en lek för dig, ett tidsfördriv, en livlina för dig att orka gå vidare. Hur jobbigt det än var så kom jag igenom. Jag tror att det var tur för mig. För mitt hjärta är starkt. Det skrapade ihop sig igen, ett litet glimmrande korn i taget. Det det hittade tillbaka till skrattet, glädjen och hittade massor av nya äventyr. Det är ännu lite starkare nu, av vetskapen att jag klarar mig. Vad som än händer, nästan, så klarar jag mig. Det finns bara en av mig och det är jag, och även om detta är ett helt fantastiskt minne så vet jag att jag är som den där stjärnan uppe på himlen som du inte tog ner. Jag finns kvar, även om jag försvann för en liten stund när molnen dolde mig så fanns jag ändå där. En lärdom visare, många minnen rikare men ändå ungefär samma jag som jag var. Och jag kan njuta av att dras in i en doft, som är du, låta den föra mig bort och tillbaka och sen släppa den igen. Tills nästa gång. Du är förlorad för mig, men ändå inte riktigt glömd. Så får det vara, det är ok. Faktum är att det är mer än ok. Det blev bra.

Mini

280 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»