Att nå ett fruset hjärta.

24 maj 2010 14:07
Det är bestämt, klart och över. Det är över. Vi ska inte ses mer annat än som "vänner". Han tror att det är bäst och vad ska jag säga? Jag vill ju bara det som är fel. Men något som i alla fall lyser ganska klart är det faktum att han tycker inte ens om sig själv. Och kanske är det omöjligt att tycka om nån annan då. Jag vet inte. Jag var där häromdagen. Hans blick ser ibland lite jagad ut. Eller jagad kanske är fel ord. Ensam. Fundersam. Flackande. Och eftersom jag inte har nått att förlora så sa jag precis så som jag kände. Det river i mig när jag tänker på att han spenderar sitt liv utan att släppa någon nära. För det är ju så underbart att vara nära honom. Jag sa att det verkade som om han inte ens tycker om sig själv och fick svaret: jag har nog den kraftigaste sorten av självförakt som finns. Och då värker det ännu mer i mig. Det handlar om saker ifrån hans uppväxt och barndom. Hans bror tog livet av sig och saknaden är vad jag förstår enorm. Såklart. Jag önskar så att jag kunde få blåsa in lite kärlek i hans hjärta. Som en liten bris genom en springa, så det kunde slå rot och han kunde känna hur älskvärd han är, hur bra han är, hur fin han är, och hur mkt han har att ge. Men det går inte. För han vill inte, eller snarare det verkar inte som han kan. Men oavsett om jag inte får mysa med honom mer, så är mitt liv rikare av att han honom som vän. Och jag vet ju att när/om han träffar någon så kommer det göra ont i mig. Men då ska jag tänka på hur väl jag vill honom. Hur gärna jag vill att han ska ha det bra. Att han ska låta sig bli älskad, och att han ska kunna älska. Så det kommer bli bra ändå. Och tills dess så hoppas jag att jag kan nå in med nått litet ord då och då som får så ett frö hos honom. Så han kan förstå att han är värd precis hur mkt som helst. Precis som han är. Precis som han är!

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»