Luften jag andas.

26 apr 2012 21:27
Lungorna drar in den sakta, luften, håller den ett par sekunder och sen lämnar den mig igen. Kommer till mig, stannar ett ögonblick och sen försvinner lika snabbt som den kom. Ungefär som han.

Så mkt konstiga tankar fladdrar runt i min hjärna. Dom är ungefär som såpbubblor och jag kan inte riktigt fånga dom. Precis när jag ska gripa tag i dom så brister dom och allt dom lämnar efter sig är ett en droppe av fukt. Som en tår.

Saknaden efter honom har resulterat i mer tårar än jag trodde fanns. Kan man få vätskebrist av att gråta för mkt? Kanske därför jag konstant känner mig törstig, slår det mig nu.

Imorse när jag vaknade kände jag i mitt hjärta att han är förlorad för mig. Den känslan är väldigt fysisk, inte bara ementionell. Den väger tungt i mitt bröst, den skaver och hjärtat vill inte riktigt ligga så mjuk i mig som det brukar. Som om det vore en pusselbit som blivit nertvingad på en plats där det inte hör hemma. Mitt hjärta hör inte hemma där det är nu. Det hör inte hemma i sorg och ledsamheter.

Mitt hjärta passar så mkt bättre när det ligger och skvalpar runt i massa glädje. När det liksom skuttar till när nått kul händer, när jag blir glad, när jag ser något vackert, hör en bra låt eller när jag ser honom.

Han ska flytta iväg med sin familj. Långt, långt bort. Han säger att dom måste det, för att kunna börja på ny kula. Jag säger att man kan flytta var som helst, man har fortfarande situationen med sig var man än kommer. Han ska bo där i 3 år. 3 år är lång tid. Jag undrar om jag kommer tänka på honom mindre när jag vet att han åkt. Eller kommer jag undra ännu mer hur han har det, vad han gör och om han tänker på mig.

Varför bryr jag mig om huruvida han tänker på mig? Är det mitt ego som behöver veta det? Varför känns det lättare för mig att gå igenom detta om jag vet att det är känns jobbigt för honom med? Någon som vet? Är det det att jag behöver bekräftelse på att jag inte är ensam om det? Jag är ju ensam, så in i helvete ensam om detta just nu när jag ligger här, så varför tänker jag så?

Mitt beteende senaste dagarna har ju inte varit så positivt så det stör kan vi konstatera. Skulle jag vara han så skulle jag tycka att jag är en jävla pain in the ass. Han säger att han inte gör det. Jag undrar hur han kan låta bli att känna så.

Säger som Mattis sa i Ronja Rövardotter, han fattas mig. Så enkelt är det väl när allt kommer omkring. Han fattas mig.

Hur glömmer man lättast någon? Har ni några tips? Nollkontakt eller? Behöver alla tips jag kan få! Pronto! Please..!

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»