Jag släpper mina ögonblick till rymden, del 1.

9 maj 2012 12:49
Hela jag värker. Det förföljer mig. Han förföljer mig. Stunder vi delat förföljer mig. Dag som natt, vaken eller i sömnens värld. Jag vet inte hur jag ska bli fri, men jag måste försöka. Därför ska jag skriva ner alla dessa ögonblick jag bär på, och lämna dom till rymden. Kanske kan dom flyta runt där istället för i min hjärna, mitt hjärta i min själ.
Kanske då kan jag gå vidare och andas frisk luft som inte doftar av honom. Förstår om ingen orkar läsa, har en känsla av att det lär bli långt, men detta skriver jag i första hand för mig själv.

*Vårt första möte. I min väns hus. Han drar undan glasdörren och kommer in, med ett leende tar han min hand. Oj, tänker jag. Vilken man, vilken energi. Senare på kvällen, när det är mörkt ute och musiken dånar ur högtalarna dansar vi. Hans händer runt min midja och jag känner att jag tycker om känslan. Skratt. Gitarren kommer fram och jag sjunger. Natten blir sen. Detta var vårt första möte.

*En vecka senare. Jag tänker på honom, och precis sådär konstigt som det kan vara ibland med telepati, så går det 30 sekunder och plötsligt plingar min mobil till. Han. Vi bestämmer att träffas. Fy, på oss. Han kommer till min väns lägenhet. Vi dricker vin. Försöker dansa bugg i vardagsrummet. Skrattar. När vi står vid fönstret drar han mig intill sig. Hans lite sträva kind mot min. Han kysser mig. Vi ger oss ut i natten. Dansar vilt på en nattklubb. Glömmer allt utom musiken och han, hans kropp nära min. Lust. Längtan. Han kysser mig så vilt att en servitör kommer och säger att "Nu får ni lugna ner er lite va?" eller nått i den stilen. Vi går tillbaka till lägenheten. Där händer nått. Vi känner det båda två. Vi tittar på varandra och jag ser hur hans ögon glittrar, luften är elektrisk. Vad händer, säger han. Jag vet inte, säger jag. Men nått har hänt.

*Han har gått. Lämnat mig och väninnan vid caféet vid vattnet. Jag är omtumlad, glad. Intalar mig själv att vi inte ska höras mer, att ta det lugnt. Plötsligt plingar min telefon till. Det är han, han tycker jag är UNDERBAR! Han känner min doft fortfarande. Det bubblar i mig.

*Sms. Sms som gör det varmt och pirrigt i hjärtat.

*Första gången han kom hem till mig. Ganska tidig morgon. Jag släpper in honom, han drar mig intill sig. Säger att jag luktar gott. Vi ligger på min säng. Världen har stannat och det enda som finns är vi, levande ljus, musik och känslor. Massor av känslor. Mitt hår som döljer honom för världen. Kyssar, smek och hångel. Men vi älskade inte. Detta var nått annat. Nått mer än bara lust. Han lagade mat åt mig. Gjorde en äppelpaj. Mitt hjärta var varmt och hans närvaro var som vanlijsås på en varm äppelpaj, det som gjorde allt fulländat. Vi pratade i timmar.
Han kysste mig, vi viskade ömma ord. Han åkte.

*Den andra gången han kom visste jag inte om det. Plötsligt stod han här. Vackrare än någonsin. Han hade svängt vänster, för att se hur det kändes. Han gick ner till vattnet och satte sig och skrev. Ett brev till mig. Jag tittade ut genom fönstret och såg honom där. Med ryggen mot ett träd. Med pennan i handen och mitt hjärta ville inte vänta på att han skulle vara klar. Jag ville ha honom hos mig. Jag älskade känslan av att han var i min närhet. Tillslut kom han in. Han kramade mig, pussade mig. Hans ögon strålade. Vi strålade. Samman.

*Jag sitter i bilen på parkeringen. Vi pratar i telefon. Om drömmar vi har men som inte kommer bli. Om allt vi önskar, om allt vi känner. Vi säger adjö. Vi gråter. Glöm inte mig säger han, jag säger samma sak. Vårt allra första avsked. Ett av hur många? Vet inte. Men detta var ett fint avsked, även om det inte funkade. Mitt hjärta gjorde ont. Jag satt i bilen en stund och grät.

Fortsättning följer.

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»