Solens strålar söndrar alla illusioner.

15 jul 2013 22:20
Ibland når man en gräns. Ibland sker den omärkligt, ibland med buller och bång. Något förändras och man blir aldrig riktigt som förut, och man kan antingen vara glad över det eller önska att det aldrig hade hänt. Jag tittar tillbaka på allt som hänt och undrar när jag borde ha förstått och vänt mig om och gått. Naturligtvis direkt jag förstod att han var gift. Men det har varit så många tillfällen efter det, som jag haft chansen, som jag sett att saker inte stämt och ändå har jag inte backat. Varför lyssnade jag inte på mina vänners varningsord? Varför såg jag inte alla saker som dök upp i min väg, som sa att han inte var något bra? Någonstans måste jag börja se vad det är som inte stämmer hos mig. Vad det är som göra att jag inte är mer rädd om mig själv? Jag ser alla varningstecken men viker ändå inte ifrån vägen utan stampar gasen i botten och kör vidare. Varför?
Nu är ju allt ute i ljuset. Jag var inte något speciellt för honom. Jag tänker tillbaka på alla mina brinnande dagboksinlägg här och känner mig som en blind dåre. För han har ju bevisligen kunnat hitta det med någon annan utan några större problem. Och jag känner hur besvikelsen ger en sån bitter smak så jag mår fysiskt illa. Jag vill spy. Jag vill vända ut och in på mig själv och rena mig själv. Rena mig ifrån minnena, rena mig ifrån beröringen, rena mig ifrån alla vackra ord, rena mig ifrån allt det som jag trodde var så fint som nu känns så smutsigt och fult. Jag önskar jag hade klarat att bryta kontakten långt tidigare. Innan vår resa, innan den gången han kom in i mitt sovrum och jag verkligen kände att tiden stod still och vi var dom enda som existerade, innan vi spenderade en dag på flotten, innan allt det som jag höll så kärt som nu är förstört och trasigt. Jag önskar jag hade brutit innan han satte sig själv på min stjärnhimmel. Innan han tog Polstjärnan och gjorde den till sin, till vår. Jag som älskar stjärnhimlen. Jag önskar jag aldrig mer behövde se den. Hur ska jag kunna se en stjärnhimmel och inte se polstjärnan? Jag trodde vår historia avslutades för att han skulle vara lycklig med sin fru. Det hade jag kunnat leva med, även om det också hade varit svårt. Jag har levt med det. Men nu när jag inser att det var inte bara hans fru. Han kommer aldrig förändras. Tyvärr har jag förändrats. Till det sämre. Jag har gått sönder lite grann. Jag läste en kommentar Althea fick. Nått om att limmet man använder för att limma ihop sitt hjärta gör det starkare. Minns inte vem som skrev det. Eftersom jag behöver hoppa ner i en tunna lim och limma ihop hela mig så borde det göra mig ganska mycket starkare. Fast just nu vill jag spy. Eller ta en sömntablett och somna ifrån alla tankar. Alla minnen. Alla sanningar. Alla bevis som aldrig går att ta tillbaka. Finns gud? I så fall vill jag att han ger mig glömska som gåva. Låt mig glömma. Låt mig sjunka ner i ett hav av glömska och aldrig mer minnas någonting. Någonsin.

Mini

280 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»