Sakta men säkert, en liten pusselbit i taget..

25 aug 2013 12:40
Dagarna går och hans namn, hans ansikte, hans röst försvinner mer och mer ifrån mig. Det gör inte lika ont längre. Han ringer ibland, och mitt hjärta slår inte längre en volt när jag ser hans namn. Det är skönt. Jag blir inte berörd av det han säger. Jag tycker nog egentligen lite synd om honom. Och ännu mer synd om hans fru. Jo, jag vet att det verkar helt galet med tanke på vad jag gjort mot henne.. Om man nu ser det så. Men jag vet ju också att hon fått facit på honom ganska många gånger och ändå väljer att vara kvar. Så hon väljer ju själv att ha det så.

Jag börjar se andra män så sakteliga. Jag hoppas att mitt hjärta snart ska börja släppa in nån lite.. Nån som är stark och ärlig och som tycker om mig. Det vore underbart!

Mini

280 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»