Oron i magen.

31 okt 2013 09:03
Jag har träffat en av hans döttrar. Det är tydligen ingen hemlighet längre att han träffar mig, och stundtals så känns allt jättebra. Men jag känner att något inuti mig är trasigt. Det finns någon liten molekyl eller så som brustit, förmodligen för länge sedan, för jag kan inte släppa rädslan helt. Jag kan inte bara vila i att vi har haft det mysigt, utan rätt var det är så kryper osäkerheten på mig.
Kommer jag någonsin känna mig hemma med någon igen? Minns mitt sista riktigt riktiga förhållande. Hur säker jag kände mig. Hur jag ville leva med honom resten av mitt liv. Tryggheten av att han ville detsamma som mig. Ändå står jag här nu. Utan honom. Och även om jag inte saknar honom, så saknar jag känslan av att vara så säker. Att veta att den man är med, inte vill vara med någon annan än mig. Jag undrar om jag är förstörd för all framtid. Den gifta mannen ringde i förrgår, skyddat, och jag hörde hans röst. -Tjenare. Inombords skrek jag NEJ NEJ NEJ! Jag vill inte prata. Jag vill inte bli påmind. Jag vill inte behöva ha hans namn, hans röst, hans ord i mitt inre mer. La jag på? Nej, jag är nog lite för väluppfostrad för det. Eller för mkt självplågare.
Han sa att han hade gått och lagt sig dagen innan och funderat på hur det hade varit om jag legat där bredvid honom. Jag kommenterade det inte. Jag tror inte på honom. Jag tror han säger vad som helst för att locka till sig mig igen. Som honung, sött, varmt och klibbigt. Lockande. Men vore jag ett bi så hade jag fastnat och sen inte kunnat komma upp igen för mina vingar är nedkletade med den sörjan som verkar så lockande men som dödar mig sakta men säkert. Dödar min vilja, dödar min självständighet, dödar min chans till lycka. Han vill inte ha mig. Låt mig vara då. Vi la på. Jag åkte hem till den nya mannen och vi sågs en stund när hans son var hos mamman. Han är ingenting som den gifta är. Det ska jag vara glad för. Det är jag glad för. Men ändå rädd. Så rädd så rädd.

Mini

280 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»