Jag erkänner.

16 sep 2016 18:51
Jag läste en sak i en tidning som fick mig att tänka på dig. Kopplingen kom säkert snabbare för att du ringt för några veckor sedan. För att höra hur det är. Du är så glad att jag är så lycklig. Det är du med. Du vet inte att jag vet. Att du varit otrogen igen. Men det bryr mig egentligen inte. Det bara visar mer och mer att jag aldrig skulle kunna leva ett tryggt liv med dig. Att jag alltid skulle vara rädd, få hjärtat krossat eller kanske skulle jag göra som din fru gör. Blunda för allt för att ha dig kvar. Oavsett. Jag sa ingenting. Jag pratade några minuter med dig och la sedan på. Nöjd med känslan att du inte rör mig. Berör mig. Men någonstans gjorde du kanske det ändå, för jag gjorde ju kopplingen till dig betydligt lättare än jag gjort på länge. Jag körde bil genom den mörka kvällen och där dök du upp igen. Minnen av dig och ett visst mått av bitterhet att du inte valde mig. Över stunder vi delat och jag undrade om du kände precis som mannen i tidningen vars intervju jag läste som sa att älskarinnan inte betytt något. Jag inser att det var den sena timmen som gjorde mig sårbar, som gjorde att min tanke drogs till en plats som bara gör mig illa. Och efter att ha låtit den slå till ro för en timme eller så så slog jag bort den. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. Jag hade blivit tillintetgjord, krossad av dig. Alla vackra ord hade aldrig kunnat smeta över såren du skapat och jag hade konstant levt för att få stunder av lycka med dig som inte hade kunnat överväga all den sorg du för med dig.
Jag är glad att du har fått tillbaka din famlij, din mamma och pappa och bröder igen. Kanske kan det göra dig hel på sikt. Jag hoppas det, för dig. För mig hoppas jag att jag har bättre vett än att svara nästa gång jag ser ditt nr. Tvi tvi tvi.

Mini

280 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»