låt dig övertygas av de små, nordliga kvark

2 sep 2013 21:55
Kära dagbok,
Jag är så stolt över mina döttrar. De har båda precis börjat på en ny förskola. Femåriga Lovis förskola stängde trots vår kamp & våra tårar. Alide gör sedan några veckor tillbaka karriär som dagisbarn, efter nästan ett & ett halvt års skönt häng hemma med sin pappa & mig.
På Lovis avdelning luktar det lite unkna könsroller till vår stora fasa. Inte alls som vi är vana vid, att få stöd i att hon ska utforska sin personlighets alla vrår & inte begränsas till att bry sig om sitt yttre & lugna stilla omhändertagande lekar i dockvrån. På förra förskolan startade dom en pirat-hype hos barnen när vi sa att vi var lite oroliga för denna besatthet av Disney-prinsessor hos vår unge. De läste ”Så gör prinsessor”-böckerna av Per Gustavsson . De hälsade henne inte en enda gång med ”ÅH VAD FIN & SÖT DU ÄR!” utan med ”HEJ KOMPIS! VAD GLADA VI ÄR ATT DU ÄR HÄR!” Och så vidare. Men nu är det alltså ganska annorlunda. Och vi känner oss alldeles för nya i gamet för att ta upp det än. Men vad gör vårt barn, när hon möts av allt det som hon dragits till & vi varit så rädda att hon ska slukas upp av? Hon leker frisörsalong & byter om till den puffigaste, vippigaste, volangigaste klänningen & frågar en ännu främmande liten vän: ”Ska vi leka med bilar nu?”. Hon berättar glatt på vägen hem hur mycket hon lekt med både Jennifer & Jessica & Oprah, men också hur hon väldigt mycket lekt med Ludde, Algot & Emir. Jag tycker det är så starkt av henne, för under inskolningen såg jag ju hur extremt uppdelade barnen var. Pojkar för sig & flickor för sig. Och jag blir också stolt över oss, att det ändå har kommit med, det där vi har sagt om att alla barn kan leka tillsammans och det finns ingenting som heter ”pojklekar” eller ”tjejsaker”!

Det var ganska lätt att tro att hon var en lerklump att forma mellan våra händer när hon var liten, upp till 3 år ungefär. Som vi kunde stöpa i vår form & förbereda för världen, med styrka och trygghet & en känsla inombords att hon skulle alltid få vara delaktig & att hon aldrig skulle behöva bry sig om könsnormerna, eller åtminstone inte så länge hon fortfarande var ett barn. Men den yttre världen nästlar ju sig in. Såklart. Ganska malligt av oss att tro att vi skulle kunna representera ALLT & vara den enda referensramen. Vi kan ju inte skärma av henne från den verklighet vi lever i. Vi måste ju istället lära oss att lära henne att handskas med den, med det hon möter. & också vara öppna för att hon vill utforska det som vi tycker är farligt. Det skulle vara så otroligt lätt att bara flyta med, att inte höja på ögonbrynen, att bara tillåta utan att ifrågasätta. Visst, sminka dig du, lilla vän! Ja, men såklart ska du ha en liten behå på din barnkropp! Självklart, hjärtat, ska du få sitta alldeles obevakad på nätet & surfa runt!
Då skulle vi inte behöva försvara någonting för andra vuxna. Vi skulle vara charmiga, easy going-päron. Inte överanalytiska, stränga & anala.
Ibland tycker jag det är svårt att hålla fast vid det jag tror på när jag blir ifrågasatt av människor som tycker att det där jag tycker är så fel är så självklart att det inte finns utrymme för att fråga sig varför? & vad blir konsekvensen på längre sikt? . Jag blir liksom överrumplad av den där självsäkerheten, det där raka spåret. Och osäker av den där ”Men herregud! Det är barn, inte politik”. Inte osäker på mina åsikter, egentligen. Men på det där bakomliggande ifrågasättandet av min förmåga som förälder. Det som ständigt jagar mig – är jag verkligen värd att få kalla mig mamma? Men det är en helt annan grej. Som jag önskar jag hade fler vänskapliga föräldrar att prata med om. För jag känner inte nån som känner som jag & undrar som jag & grubblar som jag. Inte som ända in i märgen verkligen tvivlar på den egna dugligheten i att uppfostra ett tryggt, harmoniskt, fritt, vilt, sympatiskt, självtillräckligt barn.

Men jag letar efter tecken hos döttrarna, att det går ändå. Att jag & vi kan klara vår uppgift.
& Alide, som alltså precis börjat på förskola, får mig ändå att räta på ryggen lite. För hon har alltid varit en introvert person. En tyst liten observatör (ja, inte när hon är hemma själv med oss, förstås). Hon har å ena sidan varit väldigt tydlig med vad hon vill & vad hon inte vill, men också blivit så väldigt stel bland främmande människor att hon tystnat alldeles & bara vi som känner henne kan se ”Nu vill hon inte”, ”Nu är hon ledsen”, ”Det där tyckte hon var spännande” osv. Det har oroat mig, såklart. Jag har tänkt: ”Vad har jag nu överfört för dåligt självförtroende?”.
Men vad har vår kloka, fina lilla bebis nu gjort? Hon har tankat trygghet hos sin pappa under inskolningen, suttit tryggt i hans knä & lärt känna omgivningarna & de nya personerna lite på distans. Och så en dag reste hon sig ur hans knä & var bara med. Nu har hon till och med börjat visa humör för pedagogerna & hon springer så snabbt hon kan på sina små ben med sitt gluggiga gulliga leende & ropar ”HEJ MAMMA!” när jag hämtar henne om dagarna!

Nu sover dom båda & imorgon blir en ny dag att utmana. & att njuta av.

norrakvarken

127 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»