hösten

2 okt 2017 12:44
Det är så grått & dimmigt, fuktigt & tungt. Men i det vemodet känner jag en gnistrig lycka. Blöta landsvägar, rodnande trädkronor & lågt liggande monotona moln. Det finns så mycket utrymme för att gömma sig, för att gråta & vara ledsen, så jag känner mig fri.
Dagarna är bubblor. Dagarna på sjukhuset hos min syster, hon som flämtade & somnade ifrån. Hennes långsamma rörelser & smärtor. Traktorerna på åkrarna som arbetade ända in till sent på kvällen. Kossorna som betar längs E4:an, ekalléerna och energiskogarna. Jag går i långa bonade korridorer. Jag sitter på en stol, jag flätar en röd fläta och tvättar ett svettigt ansikte. Sprutor & blodprov. Jag ser bort, in i draperiet. Jag gråter på toaletten. Men sen hämtar jag en rullstol och vi kör henne varligt över de långa blanka golven. Vi åker hem och håller runt armbågen, små långsamma steg in i lägenheten. Bullar upp kuddarna. Skriver ett medicinschema. Säger ”Hör av er om ni behöver något” & åker hem till mig själv.
Bubblan buktar, men spricker inte. Har svårt att förstå att jag behöver mig själv till imorgon & den otäcka gastroskopin. Men jag tänker på de våta löven & tomma parkerna. Jag tänker på att baka bullar & gjuta gips med barnen.
Jag tänker på barn & kattungar & det är det bästa som finns i jordelivet.

norrakvarken

127 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»