norrakvarken

havstulpaner i skrovet

30 maj 2017 20:58
Jag försöker göra mig oberoende av fel saker & behövande av rätt.
Fel saker är: arbete, plikt, status, yta.
Rätt är: tid, lugn, lyckorus, känslovågor som får svälla ut i hela sin längd.
Det är svårt för mig att inte uppslukas av arbete. Jag går i spinn, tänker på mitt jobb hela tiden. Jag måste öva. Jag måste ha tid för mig själv & reflektera. & det är svårt att få ihop det. Med barn som ska hämtas, mat som ska lagas, rumpor som ska torkas, kläder som ska tvättas, post som ska öppnas, föräldrar som ska ringas (& blidkas), disk som ska diskas, gummistövlar som ska köpas, varor som ska handlas, menyer som ska planeras. Planera, planera, planera. Jag väljer bort den där reflektionstiden.
Men nu är det åtminstone så att jag är mitt i försommaren, jag ser varenda knopp som brister, jag känner varje doft. & jag är inte stressad. Jag har ingen deadline, jag har ingen chef jag måste krypa för & imponera på. Min heder hänger inte på en spindeltråd.
Jag sitter på farstutrappan på mornarna & lyssnar på fåglarna. Sen cyklar jag till jobbet & parkerar i gräset, går uppför trappan genom portalen vid ladan. Det är som en annan värld. Grusvägar & syrener & hasselsnår & vimplar av plåt & färgglada hus. & barnen som springer & möter mig & vill hålla min hand & pilla i mitt hår. Jag får vara en snäcka att krypa in i & skydda mot vind. Jag får vara den som jag är & vill vara. & jag skulle nog strunta i vad rektorn tycker, så länge barnen ger mig sådan översvallande kärlek. Nej, jag kan aldrig egentligen strunta i vad någon tycker, men det är nog lättare att hålla balansen när jag får så o-er-hört mycket bekräftelse.
Det gör ont att de planterar kaktusarna utan mig. & när jag ser mina vårfat på stan, de som jag planterat. Min själ vajar i de där svarta klockliljorna. Men det var inte värt det. Jag får andnöd när jag tänker på att jag skulle fortsätta med alla berg på ryggen & i hjärtat. Berg eller knivar.
& det är det jag måste hålla mig i sådär när bekanta vill småprata & de vet inte att jag lämnat. De säger "Du har fått så mycket färg i ansiktet, men det är klart, du är ju alltid ute på ditt jobb". Eller "Har du mycket nu, det är väl en massa på jobbet såhär års va?". & när mina svärföräldrar skäms. Då måste jag hålla isär sorgen över min förlust & anledningen till att jag lämnade tillbaka nycklarna & gick.
Att utan skam säga: "Jag sa upp mig. De behandlade mig illa, så jag gick. & jag har det bra nu."
För jag har det bra.
Det är bara som att fortsätta älska en idiot som sårat en nästan till oigenkännlighet.
Min kärlek är intakt under rosten. Men jag har gjort slut 4-ever.

Men tänk om man kunde vara oumbärlig & häftigt saknad.
Det är bra ensamt att rida ut stormar.

& i den yttre världen ska jag packa klart min stora ryggsäck inför skolresan imorgon. Jag ska äta chokladbollar & kolla på "Gift vid första ögonkastet" i sängen, samt läsa Vibeke Olsson.

Tillbaka till sidans topp