mod

17 jan 2016 22:23
Jag går i den stormsårade skogen & smärtan börjar kännas lite mindre. Ibland övermannar den mig, men oftare nu är den på håll, i utkanten av mitt sinnestillstånd & känsloliv. Jag föds på nytt. Eller vaknar upp efter djupsömn. Jag genomgår en ny pubertet, jag har varit ägget jag själv ruvat. Nu kläcks jag.
& jag vågar ta tåget till Göteborg helt själv. Jag vågar prata med kvinnan bredvid mig. Jag vågar fråga & jag vågar svara. Vi skrattar & hon rör vid min arm. Jag vågar möta min vän som jag inte träffat på flera år. Jag vågar se henne i ögonen & hålla fast hennes blick. Jag frågar & hon svarar & hon gråter & så skrattar vi. Vi plankar på spårvagnarna & stan är så snötäckt & pampig & hemtrevlig. Vi äter middag vid bardisken & jag väljer inte ett säkert kort från menyn. Jag vågar le i samförstånd med en expedit. & jag gömmer mig inte för min väns rumskamrat, utan sitter i köket & konverserar som om jag inte alls var en blyg bebis & social utomjording.
& hemma kastar sig barnen om mitt hjärta & Han säger att jag är det vackraste som finns.
& jag vågar vila i det.

norrakvarken

127 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»