kärlekens pris

29 mar 2016 12:23
Jag är en medveten, upplyst feminist. & ändå vaknar jag upp en morgon, efter en lång rad av dagar, veckor & månader - & har varit alldeles uppfylld & tillplattad av en man, som använt himmelens & helvetets alla härskartekniker på mig. Han har ignorerat mig, nonchalerat mig, varit otrevlig, spelat dum & ofullständig. Han har avfärdat mig, han har låtit mig förstå att det jag säger är korkat & naivt. & jag har funnit det attraherande! Spännande! Utmanande! Fascinerande!
Jag har bett honom dra åt helvete vid minst 3 tillfällen. Första gången bad han om en vacker ursäkt. Andra gången berättade han att han var kär i mig. Tredje gången påstod han att jag genomskådar honom fullständigt, jag förstår honom bortom orden.
& jag gick på det! Kanske var allt sant. Men vad spelar det för roll? Varför accepterade jag att nån fick mig att känna mig så förminskad, betydelselös, ovärdig?
Det har gått 4 månader. Jag börjar kunna andas igen. Kan se mig omkring. Kan se klart. Knarket är snart helt ur kroppen. Jag accepterar att det finns en massa frågor jag aldrig kommer att få svar på. Hur han kan leva med sig själv & sitt beteendemönster, till exempel. Jag åtminstone tror att jag vet att det inte är sån han vill vara. Men det finns så många män, troligtvis de allra flesta, som aldrig vill bli pratade om som svin. & ändå tänker de inte göra nån förändring.
En gång sa han till mig:
”När jag gick på gymnasiet hade jag ett förhållande med en tjej, som hette T. Sen blev jag kär i en annan tjej & gjorde slut med T. Men den nya tjejen & jag blev en kort historia, & T var fortfarande så kär i mig. Så hon nedlät sig till vadsomhelst för att få vara med mig. Jag tänkte: ’jag kan ligga med henne när jag vill’. & det gjorde jag också.”
”För i helvete”, sa jag. ”Jag är inte din T. Du kan inte ligga med mig när du vill. Vi hörs bara för att jag fortfarande tycker du är rolig.”
Men lite rätt hade han ju. Alltså, vi låg inte. Men jag betedde mig ovärdigt för att få vara bredvid & han hade makten. Men herregud, om han nu kunde sätta fingret på ett beteende som var 20 år gammalt, fanns det ingenstans i honom att vilja skriva om historien? & en tonårig T kan man ju ha förståelse för – när man är tonåring har man troligtvis inte lärt sig att hantera en douche & inte sig själv heller. Men när man är 30. & har haft oändliga diskussioner om patriarkatet, om just härskartekniker, om jämställdhet. När vi gång på gång satt fingret på problemet. Jag kunde ändå inte förmå mig att gå därifrån. Jag var fullt medveten – nu utsätts jag för det här & för det här, jag borde, jag borde. Men för allt det jag fick betala alldeles för dyrt, så fick jag: en samhörighet, jag kände mig vacker & unik, stark. Jag upptäckte glömda personlighetsdrag. Det var så svårt att lämna.
Men de fanns ju i mig. När jag äntligen fick kraft att sätta stopp, för den kraften fanns nånstans i mig också. Jag har det ju egentligen kvar. Jag är inte bara tillhörande, vacker, unik & stark i hans ögon. Jag är det bara. Inför mig. Inför alla. Han höll upp spegeln. Men den är min nu.
& jag har outsinliga samtal med mina väninnor. Om samma saker. Hur de faller för otillgängliga män. Män som får dem att känna sig som frigida, överkåta, betydelselösa, ovärdiga, fångade, ofria, hämmade. Hur de plötsligt upptäcker att de funnit sig i att sluta gå ut & dansa, trots att de älskar det, för att det gör honom svartsjuk. Eller att de slutat träffa vänner, för att han behöver ha ett prydligt hem & middag kl fem. Eller att de gråter efter bekräftelse, men hjälper honom att göra slut, för att han är oförmögen att tala om sina känslor.
Hur mycket överseende ska vi ha, i kärlekens namn?
Om det är något jag vill lära mina döttrar, så är det att de inte ska vara så djälva toleranta inför att bli behandlade som skit. Om han inte gör en stor djälva helomvändning efter att ha blivit upplyst om vilken idiot han är, då är han inte värd det.
De är helt enkelt inte värda det. Ingen är värd det.

norrakvarken

127 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»