evigheten mellan höst & höst

11 okt 2016 21:17
Jag tar med familjen på bågskyttet & höstfärgerna är fantastiska på vägen dit. Skogen flammar. Den flammade för ett år sedan också & det hugger till ibland, men jag konstaterar att han lät mig lida & jag tycker att jag borde ha lidit klart. Jag vill gärna att A ska titta på skogen. Han blir upptagen av att radera bilder i sin telefon, så han ska få plats med nya foton. På den vackra hösten. Som pågår nu. Vi är så olika när det gäller det där, men det får väl bara vara så.
Lilling somnar i baksätet & Lovikki skrålar med i musiken. ”Jag såg ett träd som var rött, mamma” säger hon ibland.
Jag tar vägen förbi huset där jag växte upp när vi kommer fram till byn. Lovikki tycker att det ser mysigt ut när vi åker uppför Skolvägen & svänger vänster vid kyrkan.
& sen skjuter jag. Mina fingrar har domnat av i kylan & jag måste värma dem i armhålan. A tittar på mig alldeles glittrande & jag gråter nästan av stolthet när mina döttrar står där med spända bågar & missar tavlorna så pilarna skräller i betonggolvet.
& Fabian med den snälla blicken säger: ”Du är min förebild, du har så fin hållning & stabil teknik” & min tränare sprudlar & viskar till mig att: ”På fredag hämtar jag din nya båge” & det går kolsyrebubblor från tårna upp till örona. För det är en black hawk helt i trä & den ska bli min. & jag letar på nätet efter ryggkoger i konstläder & det är svårt, för fan vad alla ska vara köttidioter.
& på vägen hem håller A sin hand på mitt ben & jag tycker om att han är sådär söt i sin gubbkeps & stora skjorta & långa storkben & sitt skägg. & att han stryker barnen över ryggen alldeles omedvetet.

norrakvarken

127 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»