kanske hopp om livet

2 aug 2013 21:02
det har aldrig varit såhär illa. jag har mörkat det för alla. min psykolog, min läkare, min arbetsgivare och mina vänner. jag äter piller nu som gör att jag inte längre tänker på att hoppa framför närmaste tåg, som gör att jag inte gråter flera timmar om dagen. idag var första gången på månader som jag skrattade så att jag fick ont i magen.

jag repar mig från mörkret men det går så långsamt.

jag kan inte lyssna på musik än. inte se vissa filmer. jag kan inte träffa vissa människor eller skriva. kan inte vara på sociala medier. jag kan inte prata om mig. jag vet egentligen inte varför, bara att jag känner att jag inte kan hålla paniken borta när jag inte vet vad jag kommer att få, se, höra.

det finns ingen logik i någonting.

men jag repar mig.
långsamt.
hoppas jag i alla fall.

simone

159 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»