När knoppar brister..

15 nov 2012 09:35
Naturligtvis inser man när man får ett litet barn, att en gång ska dom flytta ifrån en och stå på egna ben. Men det känns så oerhört långt bort när dom är sådär små, mjuka och gulliga små bebisar och därför blir man ju nästan chockad när man plötsligt har en son som flyttat ut. Detta trots att jag hela hans liv har gjort allt jag kunnat för att han ska bli en person som klarar sig själv och som ska vara trygg i sin egen förmåga och veta vad som är rätt och fel. Men ändå.. Sen står man här och vinkar av honom vid tåget, huvudet längre än mig, jag inte är helt opartisk, så stilig när han vänder sig om och gå efter han gett mig en kram.

Han har flyttat ner till pappa för att jobba där ett tag, och jag och pappan har för första gången på haft flera bråk efter att ha varit rörande eniga i snart 20 år. Konstigt hur några elaka kommentarer ifrån hans sida kan få mig att känna att "varför skaffade jag barn med honom för" men jag antar att det är det upprörda läget som gör det. Och det faktum att sedan han flyttade till Skåne (40 mil bort) när sonen var 8 år så har jag gått in och gjort allt, precis allt, och nu får jag svida för det då han såklart inte vill ha någon förändring som innebär att han faktiskt får kliva fram och ta mer ansvar än det minimala han gjort under de åren sedan han flyttade.

Jaja, nu sitter jag här och känner massor av känslor som jag hoppas ska lugna sig med tiden. Och som vanligt när det gäller mig så ska tiden gå fort, vill typ må bra nu.
Jag hoppas att jag ska hitta nått att engagera mig i som är en utmaning, som ger mig nått och där jag kan få göra nått bra för någon eller något.

Kram/
Tulo

Tulo

570 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»