Tulo
I ett eget privat fängelse..
17 aug 2013 23:29Jag förstår att den lilla mockapären med ett rött stort kors på ska ge mig trygghet. Att en enda liten tryckning resulterar i att polisen kommer med blåljusen på utan att jag behöver säga ett enda ord. Ett tryck är allt som behövs. Det är bra, det ska göra min tillvaro lite säkrare. Hur säker man nu någonsin kan vara med psykon som bor rakt över gatan.
Men jag vet inte riktigt var problemet ligger. Om det är det att jag nu inte kan blockera det mer, utan nu är verkligheten ikapp mig och jag ska bära den runt min hals precis hela tiden. I form av den lilla korsprydda mockapären. När polisen som var här ringde upp larmcentralen efter vi testat den (och ja, en polisbil dök upp fort som ögat så funkar gör det tydligen) och sa att "Nu har vi installerat den, nästa gång larmet går är det skarpt!" var det som hon lika gärna kunde stått och vrålat det i örat på mig.. "NÄSTA GÅNG ÄR DET SKARPT"..
Jag är nog jävligt otacksam som inte känner "Jippie, jag har fått en mockapär som ska hjälpa till att kalla på polis snabbare" utan bara känner det som om det är jag som är fången i hela historien. Hur svårt ska det vara liksom att bara få bli lämnad ifred av idioter och slippa allt sånthär.
Jag tänker så mkt så att hjärnan nästan kokar ibland. Det bara snurrar. Hur blir det om han kommer hem igen, hur blir det när brorsan blivit hämtad av polis och förd på förhör och tillsagd att han fått kontaktförbud på måndag, hur blir det att möta dom i rätten, kommer jag kunna bo kvar, kommer dom göra nått mot mina djur, kommer kommer kommer kommer kommer kommer. En jävla massa kommer snurrar och jag vill bara att det ska lägga av. Jag vill slippa mockapären som ligger på mitt nattduksbord och blinkar. Blinket betyder att dom har gps´signal på var jag är. Jag vill gå ut och sätta mig på trappen och titta på stjärnhimlen, utan att fundera på om det kommer nån idiot i mörkret.
Kram/
Tulo