Hur tänkte jag egentligen...

20 aug 2014 11:55
Senaste veckorna har varit fullt upp, valpar och min sötaste systerdottersdotter har varit här en hel del, och nu på sluttampen även systerdottern som haft strul med kärleken och varit här för att både hjälpa mig med valparna men också för att få komma ifrån lite grann.

Jag och lilla M (systerdotternsdotter) har haft massor av äventyr under sommaren. Både med min pojkvän och han son, som är lika gammal, men också på egen hand. Eller tass, eftersom det oftast är en hund eller katt med på ett hörn..

Vi satt och tittade igenom mina bilder härom kvällen och såg på allt vi gjort, och jag är glad över att vi haft mkt kul på schemat denna sommaren, hon och jag.
Nu är det tillbaka till skolan, hon har precis börjat tvåan och nu väntar en höst med dans, umgänge med sin puckade far och kompisar såklart.

Häromdagen när jag sa till den större av de två töserna att dom naturligtvis var välkomna hemma hos mig precis hur mkt dom vill, så sa T (mamman till M) att hon hade funderat på om jag hellre ville ha huset för mig själv.. Va? Sa jag.. Klart jag inte vill!

Då kom det fram att hon läst nått Ord jag skrivit, en av alla dessa listor vi kopierat och fyllt i, och där hade jag svarat på frågan om vad jag gör om 10 år att om jag bara hade min son, min pojkvän och min mamma och pappa i livet så räckte det för mig.. Jag blev lite chockad när jag hörde det, och trodde först inte att det stämde. Men jo.. Precis så hade jag skrivit.

Hur som helst, kommer inte ihåg när och var jag skrev det, om det var tidspress eller nått, men skit samma.
Jag var överlycklig när min syster fick lilla T, höll på med henne så mkt jag bara fick och hade till och med med henne till barnkunskapen i skolan en gång.. Och allt eftersom åren gick och hon bodde hos sin pappa (som är värd ett helt annat icke så trevligt ord) så försökte jag så gott jag kunde att hålla kontakten och ställa upp för henne. Något han gjorde väldigt svårt.. Och när min syster fick cancer bodde hon här ett tag.. Haha, kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Chocken över telefonräkningen som hade vääääldigt många siffror, glömda kläder som behövde åkas med hit och dit blandades med mysiga stunder vid middagsbordet med henne och sonen min.

Och nu när hon blivit stor och fått sitt eget barn, har jag varit med på resan genom hennes förhållande med dotterns far som varit ack så svårt och jobbigt och slutade med tingsrätt och fängelsedom för honom och när hon fick sin identitet stulen av en av Sveriges mest kända bedragerskor. Men på något sätt så har vi blivit lika mkt vänner nu, som jag är hennes moster. Eller kanske ännu mer vänner egentligen. Bara det att vi råkar vara släkt också.

Jag vänder mig nog lika ofta till henne med mina grejer som hon gör till mig, och vi umgås ju liksom som vänner nu. Tittar på serier ihop, shoppar, pratar kärleksbekymmer eller glädjeämnen, käkar godis när vi inte borde osv..
Även om jag ibland känner behovet och tar på mig moster-hatten och är hård och oresonlig.. Haha, då känns det mer som hon är min unge och man behöver styra upp det lite grann.

Men jag räknar ju liksom henne till min allra närmaste familj. Lika nära som min son och mamma och pappa. Tyvärr har ju min syster och jag inte lika mkt kontakt nu, jag orkar helt enkelt inte. Jag har känt att efter min resa med min stalker, så har jag så lite ork.. Tyvärr..

Hur som helst, jag är så glad över töserna T & M.. Skulle ALDRIG kunna tänka mig ett liv utan någon av dem. Hur jag kunde missa det i mitt ord, har jag ingen aning om men dom är i alla fall i hjärtat och det är väl huvudsaken.

Kram/
Tulo

Tulo

570 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»