Stalkern, 6 poliser och en hund..

14 okt 2014 13:17
Förra fredagen kom domen ifrån Hovrätten gällande min granne/stalker som jagat mig de senaste 4 åren. Han dömdes för olaga förföljelse i Tingsrätten och nu var det Hovrättens tur att säga om dom höll med eller ej. Han sitter ju på rättspsyk sedan domen föll i Tingsrätten. Jag har väntat i över ett år på domen och när jag hörde min advokats röst i telefon blev benen helt mjuka och orkeslösa för jag var så rädd att jag skulle ha förlorat. Det gjorde jag inte. Jag vann och sakta men säkert kom styrkan i benen tillbaka och jag var så glad att det äntligen var klart.

Min kille var här på kvällen och flera gånger avbröt jag mig själv och sa att jag var så lättad över att jag vann. Det liksom bara rann ur mig. Men som sagt. Säg den lycka som varar.

Efter jag sprungit loppet på lördagen så var jag påväg hem och talade med Tinto i telefon. Då ringer min granne (den bra) och jag trycker bort honom eftersom jag snart är hemma. Han ringer ytterligare 2 gånger och då svarar jag. Han är halvt hysterisk i telefon och säger att den nyss dömda grannen (som ju borde vara på psyket) är hemma, rakt över gatan från mitt hus och att jag inte kan komma hem. Jag tror inte mina öron. För det första så har rättspsyk LOVAT mig dyrt och heligt att höra av sig innan han får permission och dessutom så får han under inga omständigheter komma dit där vi bor även om han skulle fått permission.

Jag slänger på luren mer eller mindre och ringer till rättspsyk. Kvinnan som svarar förklarar att jodå, han har fått sk riktad permission och att han lovat att inte åka hem hit, och att hans mamma lovat att han ska hålla sig borta.

Jag fullkomligt vrålar åt henne att "Han är här nu, och jag är hemma om 2 min och ni har lovat mig att han inte ska komma hit. GÖR NÅGONTING, GÖR NÅGONTING!!!" som en annan jäkla galning. Jag blev så himla chockad när jag förstod att han var där, så jag bara kunde inte hålla ihop det. Hon lovade att ringa sina chefer och se vad dom skulle göra. Jag ringde polisen och när dom förstod vad som var pågång (dom är väl insatta i hela soppan) så ringde dom rättspsyk och bollen var igång.

Jag närmade mig våra hus i bilen och kan nog inte ens förklara känslan för er hur dåligt jag mådde. För ett år sedan mordhotade han mig upprepade gånger, och nu var han här.

Min advokats ord ringde i öronen. "Om det skulle hända nått så måste du ha bevis, fotografera och filma, vad som helst men du måste ha bevis för ord mot ord kommer man ingenstans med."

Jag vet inte var modet kom ifrån men jag stannade bilen mellan vara hus och drog ner fönstret. Jag satte på min mobil på inspelning och det tog inte lång stund innan dom upptäckte att jag var där. Dörren stängdes och febril aktivitet utbröt bakom fönstren. Stalkerns bror bor ju fortfarande i sin del av detta parhus och på bilarna kunde jag utläsa att både han och mamman var i huset nu med stalkern.

Telefonen ringde och det var psyket som sa att dom jobbade med en handräckning, dom hade ringt mamman och stalkern men ingen svarade. Jag förklarade att jag satt utanför huset och dom sa åt mig att vara försiktig medans dom jobbade. Polisen ringde med och sa att dom var beredda på att komma men om nått hände skulle jag ringa 112 först.

Efter ca 45 min öppnades dörren och mamman kom ut, gick till sin bil och lämnade huset med sina båda söner i. Hon som lovat att ha hand om stalkersonen under permissionen. Nu lämnade hon honom ensam med son nr 2..

Jag ringde till psyket och talade om detta. Dom trodde först inte på mig men insåg ju att dom fick jobba snabbt med alla papper. En halvtimme till gick och sen öppnas dörren igen. Då är det broder nr 2 som kommer ut med sina två barn, och går mot bilen. Jag tror inte mina ögon. Skall båda lämna huset och lämna stalkern ensam där han absolut inte får vara??!

Jodå, så blev det. Han hoppade i bilen och åkte därifrån. Att jag satt och filma, helt öppet brydde han sig inte om och hade allt varit normalt så hade han fått totalt spelet av att se det. Han har ju också riktiga problem med aggression och det finns inte på världskartan att han hade låtit mig sitta där utan en konfrontation om inte nått var lurt.

Min bra granne hade koll på husets baksida så vi visste att stalkern inte smet ut i skogen, innan polisen kom.
Tillslut kom samtalet att polisen var påväg. När de dök upp var det nästan mörkt och jag hade inte sett nått i huset på länge.

Dom gick och knackade på, inget svar. Efter flera försök så ringde dom på förstärkning eftersom stalkern både bet och sparkade poliserna som häktade honom förra året svårt.. Det stod ju helt klart att han inte skulle ge sig denna gången heller. Ytterligare en polisbil kom och de omringade nu huset samtidigt som de knackade och ropade in i huset. Inget svar.

De frågade mig hur säker jag var på att han var därinne. 99,5% svarade jag. Han kan omöjligt ha tagit sig ut.
De ringde på ytterligare förstärkning och nu kom två poliser och en hund. Inget svar på dörrknackningarna. Huset var svart. Tillslut slog de ut en ruta, ropade lite till och sen gick de in.

Det tog en stund, men tillslut hittade dom honom. Gömd. De packade in honom i bilen och körde tillbaka honom till psyket. Jag kände mig helt slut, psykiskt, fysiskt ja helt tömd. Och ledsen. Så himla ledsen för stalkerns skull.

Jag är ju precis livrädd för honom, och brodern med för den delen, men jag inser ju att han är sjuk. Riktigt jäkla sjuk. Han genomgick en stor rättspsykiatrisk utredning innan domen föll i tingsrätten och den visade att han var schizofren, hade vanföreställningar och nån annan diagnos som gjorde att han var kär i mig på ett väldigt sjukt sätt (kommer inte ihåg vad den hette) och hade svårt att förstå att vi faktiskt inte var/är ihop.

Men jag blir ändå ledsen för hans skull. Hur kan hans närmaste familj, lämna honom att möta så många poliser och dessutom en polishund ensam? Han borde ju inte varit där från första början, och jag tycker det faller på dom att se till att han inte fann sig i den situationen. Sen anser ju jag att dom bara är snäppet friskare än vad han är men ändå. Hur kan dom bara åka därifrån??

Jag mår ganska dåligt efter detta. Drömmer mardrömmar och känner mig tillbaka i allt som hänt under de sista åren. Hoppas att det släpper.

Kram/
Tulo

Tulo

570 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»