Totalt less..

25 maj 2016 14:08
Känner att jag är så trött, så in i själen trött. Trött på folk som lever sina liv med att lägga allt ansvar på andra. Som aldrig kan stå upp för sina val och säga att "jag jag gjorde såhär för jag vill det och färdig med det" utan "men hade inte xx sagt det så hade jag aldrig gjort det" =allt är egentligen xx fel.. Jag är också trött på arvsanlag. Inom hundsporten debaterar vi stup i kvarten vad som är vad. Är det arvet som gjort detta eller miljön hunden levt i. Tyvärr är arvet tydligen svårt lika svårt att undkomma oavsett om man är hund eller människa, trots att människor ju ska ha hjärnor att tänka logiskt med, därmed ha möjligheten att göra bättre val än sina föräldrar.

Jag är också trött på att känna att allt faller på mina axlar. Trött på att alltid ta andras känslor och behov i beräknande och i slutändan sätta deras behov över min vilja.

Varför, varför, varför sa jag inte bara nej förra året när jag lämnade över min lilla stjärna Happy till min systerdotters dotter för att mildra hennes sorg när deras hund dog. Det går ju inte går att byta ut en mot en annan ändå. Pga det sitter jag nu i en rävsax, hur jag än gör blir det fel och jag sviker.. Jag sviker Happy, som jag satt till världen och lovat göra mitt bästa för oavsett vad jag väljer. Känns dessutom förnedrande att sitta och lova att man ska stå för räkningen för en hund som så många vill ha, för att på nått sätt blidka systerdotterns nya man, när allt jag egentligen ville från början var att ha henne själv. Min systerdotter ska också flytta till Frankrike med hennes dotter (barnet ifråga alltså) och hela min kropp värker av dubier om hur detta någonsin ska kunna bli bra för lilla Happy. Och tack vare att jag gjorde detta valet förra året, så har jag nu satt mig i en sits där jag inte själv kan ha henne. Faan, faan, faan!

Men faktum är att min systerdotter blir mer och mer lik sin mor för varje dag som går, till den nivån att jag nu börjar känna att jag har svårt att ha kontakt med henne. Vilket ju är väldigt tråkigt på flera sätt, eftersom hon ju varit en av mina närmare vänner de senaste typ 5 åren eller nått, och det faktum att hon ska flytta till samma stad som mig snart och vi är den enda familj vi har där, med undantag av våra pojkvänner då..

Men är det nått jag inte klarar av är människor som inte är ärliga, svänger sig med halvsanningar och undanhåller grejer. Jag har rensat bort så många sådana senaste åren, och jag mår så himla mkt bättre av det. Och nu känns det som att måttet är rågat, botten är nådd. Jag trodde verkligen att efter jag pratat i 1 1/2 timme med hennes blivande sambo, och därefter henne, att nu var alla kort på bordet och nu kör vi. Bara för att få reda på ett dygn senare att det var saker som hon inte talat om. Vad det var spelar egentligen ingen roll. Det är hennes val om hon vill pissa på det enda som egentligen borde vara det som spelar roll i hennes liv, hon följer bara sin mamma i hälarna och vad annat är egentligen att vänta? Men att sitta där och mörka massa saker, i min värld är det detsamma som att ljuga. Punkt slut!

Men i vår familj så finns det ett grönt kort som alla har rätt att ta till utom jag. Det är att behandla folk som skit för att man är trött, mår dåligt, har ont, eller bara inte har lust att göra nått annat. För det ska jag förstå.. "Hon orkade helt enkelt inte bara tala om det för dig.." eller "hon har mått så dåligt".. Hujedamig då..

Jag önskar att nån av dom för en enda jävla dag kunde hoppa in i mitt skinn och bära runt den värken jag har hela tiden, och sen kunde vi börja prata om vem faan som mår dåligt..

Som om inte allt detta vore nog så har jag en hundvalp på 5 veckor som jag förmodligen får sitta och krama om någon vecka eller så när han sluter sina vackra mörka ögon för sista gången.. För jag lyckas inte hur jag än försöker att få honom bli bra. DET gör ont! Allt gör ont!

Kram
/Tulo

Tulo

570 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»