Mitt i stormens öga.

8 aug 2017 14:07
Samtalet kom, din pappa kommer förmodligen dö i helgen. Jag som ett frågetecken.. Var är all tid, ni sa vi skulle ha? Detta kunde ingen förutse, var svaret. Ska du hoppa på ett flyg och komma hit så får du göra det nu, men vi tror inte du hinner hit.

Jag hann. Vi har haft ett par jättebra besök, han fick mängder med kortison som gjorde att han blev mer medveten igen. Vi får se hur länge det håller i sig. Jag måste ju tillbaka hem, för hundarna är kvar i Frankrike och att behöva åka känns skitjobbigt.

Häromdagen, innan jag åkte hem, vaknade jag och saknade min pappas telefonsamtal så mkt. Kändes helt outhärdligt att inte höra honom på andra sidan telefonen, frågandes om solen skiner på mig. Ha honom att kunna prata om allt med. Tårarna kom i floder. Jag satt på en bänk i parken, i skuggan, och grät så jag fick knappt luft. Jag vet inte hur jag ska klara detta.

För första gången ska klara nått så stort, själv. För den jag alltid pratar med, kan jag inte prata med om detta. För nu vill jag inte belasta honom med mina sorger, och sen kommer han inte vara där. Hur ska jag klara detta?

Igår på sjukhuset, när vi var påväg in så kom all sorg över mig. Min älskade son var där, men jag vill inte att han ska behöva se sånt egentligen. Och min sambo förlorade ju själv sin pappa nyligen, och jag märker att detta liksom är för mycket för honom att deala med. Det är inte att han inte bryr sig. Han klarar det bara inte.

Nej, nu ska jag torka ögonen ta en dusch och åka till pappa. Hålla hans hand och prata med honom. Igår var han så glad. Han sa flera gånger att det var så skoj att lyssna när jag och hans sambo pratade om gamla roliga minnen med farmor osv. Om hur hon alltid gav hundarna mat, och sen vägrade erkänna att det var hon som gjort det. Eller när hon på sin 90 års dag skulle promt hitta ett piano, när vi var på restaurang.. Det var härligt att se pappa så glad.
Hoppas jag får chansen idag igen.

Kram!
/Tulo

Tulo

570 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»