Kärleken är där, men liven går inte riktigt ihop.

14 nov 2018 20:11
Så jag är ju i Frankrike sedan drygt 3 år tillbaka. Eller jag har haft min älskling här, sedan 3 1/2 år och jag har bott här i 2 1/2 år nu. Och det har verkligen inte varit enkelt. Jag är så rotad i Sverige och mitt lilla hus så även om Franska Rivieran är underbar och det finns så mkt jag älskar här så har jag ändå konstant hemlängtan. Tyvärr är problemet det att när jag väl är hemma så längtar jag tillbaka hit. På något sätt är jag aldrig riktigt "hemma".

Älsklingen är ju 40 i april och det är väl där skon klämmer lite. Jag är ju 48 i mars och jag har barn och han inte. Och jag vet att han ville ha det och trots att han många gånger sagt att han hellre är med mig, så dyker det ändå upp ibland att han vill ha det, oftast när han tagit ett par rosé för mkt. Och ni vet ju vad man säger om barn och fyllon?

Sen kommer vi ju till det att när jag tänker på framtiden, så har jag väldigt svårt att se den utan honom. Samtidigt har jag lika svårt att se att den skulle utspela sig mestadels på Franska Rivieran. Och hur mkt det än smärtar mig, så om jag nu vet det, borde jag väl rimligen säga adjö nu och låta honom få chansen att träffa någon som är ung nog och villig att försöka ge honom barn? Allt annat är ju fruktansvärt egoistiskt och jag vill verkligen att han ska ha allt det i livet som han mest önskar sig.
Jag får helt enkelt jobba på mig själv, vi får fortsätta att prata och vänja oss vid tanken på att säga hejdå.

På fredag ska jag i alla fall åka till Italien på en utställning med hundarna. Hoppas att det går bra, att hotellet är bättre än det ser ut på bilderna och att vi vinner såklart. Jag hoppas också att jag kan få lite ro i själen.

Kram/
Tulo

Tulo

569 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»