20 nov 2009 av O
And who could not be apart.

Jag står utanför din lägenhet med regnet rinnande över kinder, genom hår, längs med ryggrad. Det lyser där innanför fönstret och jag stirrar envist mot det medan vagn efter vagn passerar bakom ryggen på mig. Det blinkar till, jag vet att du är där.

När jag till slut åker därifrån utan att ha sett dig, känns det som jag går sönder.

Och sen ligger jag i din famn igen. Ligger nära din hud. Vi kan väl vänta, viskar du och kysser mig över hals, bröst, mage. Vi kan väl göra det på riktigt den här gången, och jag säger ja, ja, ja, vad som helst och sen somnar jag med din kropp i en bananform bakom mig.

Vaknar med dina ögon så nära som de inte varit sen jag minns inte. Storögt ljusa under välvda ögonlock, du ser ut som en renässansmålning och du har en mörk lock över ena ögonbrynet. Som jag stryker undan, ler. Så nära varandra nu, i vår bubbla, med världen för våra fötter igen.

- Träffar du någon annan?
- Ja.

Stillhet och smärtan som inte går att fånga, den glider runt i hela kroppen och förlamar blodet.

Och ja, jag har också sex med någon annan som inte är du och tillsammans gråter vi över hur vi förstör. Du bryter ihop och lösgör kraft som skrämmer mig och sen ligger vi som blinda kattungar och nosar och klöser och biter och somnar med tassarna mot varandra.

Du är världens godaste människa, som en ängel nedstigen och du ser all ondska omkring dig och du gråter när fjällen faller och du ser att människor är otrogna, bedrar varandra och ljuger och skadar och du hatar dig själv när du blir en del av spelet och dina ögon är så stora och din underläpp mjuk och lös i konturerna när du ser på mig och säger att du är värd att älskas och erkännas.

Vi säger hejdå. Du är nära mig och sedan är du borta. Du lämnar ingen doft, du lämnar inga spår, förutom en näve genomgråtna näsdukar i papperskorgen.

När jag kysste dina läppar tidig, tidig söndagsmorgon tänkte jag att det var som att komma hem. Nu är jag hemlös igen.